Akut Avhuggning!

Dock inte av någon hals. Typiskt.

Jag vaknade upp igår morse, som vanligt med ett av norra Sveriges värsta bed-heds, men något var annorlunda..

I nästan ett år nu har jag hållit på att spara ut håret ifrån en väldigt kort frisyr (vi snackar ~1 cm på vissa ställen) och har som följd haft alla dagar som 'bad-hair-days'.

Jag har accepterat detta.
Jag har härdat ut trots att ingen någonsin säger emot när jag kommenterar hur illa mitt hår ser ut. Eller svarar; 'tja...men det såg värre ut förut'. Jag har levt på hoppet om en ljusare framtid.

Visst osar det hoppfullhet?

Men igår var det som att hoppet dog. Det kändes fullkomligt omöjligt att klara av ens en dag till med denna katastrofkalufs så jag satte mig genast vid datorn och lyckades skramla fram en ledig tid hos min frisör och bokade denna snabbt trots att tiden inföll mitt i ett möte.  Detta var en nödsituation! En akut avhuggning. (Värt att notera att alla förstod mig precis när jag sa att jag bara var tvungen att klippa mig. Inte en enda protest. Hmpf.)

Idag känns det sååå jäkla skönt! Ni anar inte hur härligt det var att pendla till jobbet idag och inte konstant mötas med blickar som tycks säga 'men vad har du gjort, flicka lilla!?' -- att faktiskt se normal ut igen!
Om man bortser ifrån bröllopsdagen då professionell insatts och löshår krävdes för att få mig presentabel så har jag inte sett så här bra ut på 1 år - Wheee!! Ikväll ska jag fira! Kram på er!

(Ursäkta tråkvarningen på detta men jag är för glad för att bry mig!) =P

Getting hitched!

Hej igen, minns ni mig?

Nämen, sorry att jag återigen glömde bort bloggen men till mitt försvar vill jag åberopa talesättet (?); "Om du inte har något snällt att säga är det bäst att vara tyst".

Inte för att jag har gått och bitchat om det mesta sen vi hördes sist men min hjärna har i huvudsak (haha) varit fokuserad på två ämnnen - det första allmänt trist och det andra lite hemligt (åtminstone tills de facto).

Ämne A; Jag fick en stressvacka igen under större delen av mars. Blä. Fan vad jag är less på detta alltså! Att vilja göra en sak men vara oförmögen att göra den. Betrayed by yourself. Så, jag höll tyst. Det har varit bättre sen dess dock men inte så bra som jag hade önskat.

Ämne B; krävde mycket planering, trots det minimalistiska formatet, vilket gjorde det svårt att blogga utan att avslöja något i förväg...

Intrigued yet?

Vad får man om man kombinerar en tjej i snygg klänning, en stilig karl, lite blommor och några ringar samt en fotograf? Och om man dessutom lägger till lite familj och rådhus och en vigselförättare...

Yep, I got married! :D

Vi gjorde en rätt liten grej med en borgerlig vigsel med närmsta familjen närvarande och middag. Sen bodde vi på hotell över natten, vilket var jättemysigt. Vi ska ha en fest i sommar istället och där har jag tom fått  mig en wedding-planner så det lär nog bli lyckat. :)

Livet som nygift är rätt snarlikt livet innan bortsett ifrån att jag och E är som nykära och har drabbats av någon renoveringsbacill. Skummaste av allt är att jag inte längre har samma namn -- jag undrar hur lång tid det dröjer innan det sitter....ett halvår, ett år, ett årtioende? Wanna bet?

Ha de bäst och jag ska försöka blogga frekvent snart igen.
Don't try. DO!

Hit the road, Zack.

Igår funderade jag och sambon på att gå på bio, men då utbudet inte kändes särskilt lockande - ja det finns faktiskt filmer jag inte vill se - valde vi att köra på filmkväll hemma istället.
Vi såg filmen Due Date, med Robert Downey Jr. och Zack Har-ett-grekisktlåtande-efternamn-och-spelade-the-crazy-guy-in-the-Hangover.

Eller Zack Galifianakis om man vill va petig.

Synopsis; High-strung father-to-be Peter Highman (RDJ) is forced to hitch a ride with aspiring actor Ethan Tremblay (Zack) on a road trip in order to make it to his child's birth on time.

Vet inte vad det var för idioti som fick mig att tro att det skulle vara en bra idé eftersom jag generellt ogillar road trip filmer på principiell nivå. Hela den där 'vi gör en fysisk resa samtidigt som en emotionell resa, är det inte vackert?' går mig lite på nerverna faktiskt. Inte för att det inte finns bra filmer i den här kategorin, det gör det, men det är rätt lätt att misslyckas.

Och de kufiska typer de träffar på denna dubbelbottnade resa för att hjälpa deras emotionella utveckling är inte nödvändigtvis intressanta bara för att de är knepiga! Ett vanligt missförstånd i en viss typ av Hollywood-produktioner.

Anyway, Due Date fick knappt godkänt i kategorin komedi, mest pga dialogen som ibland var rätt kul;

Peter: I despise who you are on a cellular level.
Ethan: Okay, I've heard that before and I'm trying to work on it.  

och castingen, men underkänt som road trip film. Självklart skrattades det åt det sjukt suspekta beteendet men det var ofta för pinsamt för mig. Yep, I'm one of those.

Bättre lycka med lördagskvällen får man hoppas men vi får se hur det blir med det eftersom det står en lite skumt-inbjuden-till middag hos svärisarna (tror jag?) och Melodifestivalen på schemat.

Yeah you're right - It's gonna be awesome!

I really think so. :)

A tale of wants and needs

Ni är säkert less på mina engelska inläggstitlar, men den här gången försökte jag faktiskt tänka på svenska...! Och det blev något som...havregrynsgröt. Så nu förstår ni kanske varför det blir som det blir?

Jag har senaste halvåret hittat tillbaka till mina filosofiska rötter och går nuförtiden och klurar på det mesta mellan himmel och jord. Sprider mina funderingar gör jag också, varese någon vill höra det eller inte. Min bästaste vän gav mig en gång den fina responsen; "tja, det kan man ju också tänka på" efter en stunds tystnad. :) Jag måste ha förvirrat henne totalt!

Anyway.

Detta är antagligen anledningen till att jag klurat på varför jag nu hamnat i en period då jag mycket hellre vill underhållas av same-sex-relationships i form av litteratur och tv än heterosexuella sådana -  och jag tror jag har hittat det ultimata förklaringen!

(Som straight innebär följande förstås en stor del antaganden som jag hoppas ni kan ha överseende med om de är helt ute och cyklar)

En gay person i ett relationsdrama har - i situationens nödvändighet - rett ut skillnaden mellan vad den vill ha, och vad den behöver.  

Som den hobby-psykolog jag kan va är det förstås detta klurande som jag gillar.


Jag tror att många som inser att de attraheras av samma kön inte nödvändigtvis vill (iaf initialt), utan snarare behöver det för att bli lycklig. På ett sätt har de tur, eftersom de tvingas till att göra den distinktionen som många av oss andra missar.

När jag började min datingkarriär ville jag ha en kille som var hårdrockare, rolig, intelligent (teoretisk), framåt och pratsam, känslig, diskussionssugen och som hamnar i centrum i de flesta sammanhang. Phew!


Jag ville ha detta eftersom jag beundrade sådan killar. Men hade jag fångat en sådan hade jag garanterat blivit rätt olycklig. Jag skulle fått sämre och sämre självförtroende och känna att han alltid var smartare, coolare osv än mig. Eller så skulle jag diskuterat och filosoferat och kännt tills jag blivit helt slut! ;-)

Som tur vad insåg jag att det jag ville ha - med samma sincerity som ett barn vill ha största glassen - inte alls var det jag behövde!

Så när jag träffade min älskade sambo kunde jag uppskatta hans lugn och trygghet, konstanta skämtande och totala prestigelöshet. Jag behöver inte vara duktig, smart, cool eller ens intressant med honom och när jag är extra känslig är han bara där som ett stöd. Han är precis vad jag behöver, och i och med det så är han det jag vill ha.

Jag vet det, och jag tror det är därför som vi ha det så jäkla bra, och har haft det jäkligt bra, i 10 år. Det är inte fråga om kompromissande utan att känna sig själv.

Do YOU know your wants...or needs?

Typing with my cold, dead fingers

Finally back from the land of ice and snow!

Eller, not really, eftersom det var minst lika kallt här hemma och framför allt mer snö än i södra Finland, men det känns hursomhelst så. Antagligen eftersom den jäkla köldknäppen slog till i veckan. *brrrr* Och jag, smartskaft som jag är, hade förstås packat alldeles för kalla kläder så jag har behövt hela helgen för att tina upp helt.

Genom att stanna inomhus. Just det.

Har i min isolering valt att modellera om sovrummet igen (och inte bara för att jag spenderat en vecka med kemisk jämviktsmodellering). Modell - lera you say? Nope, much better!

Vi satte upp en 37'' tv på väggen för någon vecka sen som kan vikas ut och det blev riktigt jäkla fult!, så nu måste jag hitta en annan lösning. Är helt besatt av Google Sketchup så jag har snart hela huset i 3-D modell och sovrummet är helt klart ett WIP-projekt.

Vad tycker ni? Modellbilden visar det fäääärdiga sovrummet (Utopia).

Ugly version...

Pretty fantasy...

Kanske inte behöver tillägga att jag även är rätt överförtjust i plommonlila?

Ni får ursäkta tråkvarningen på det här inlägget, men vad annars kan man förvänta sig av en vecka med bara kemi. Min humor är nere på minus. :P

Bättre lycka nästa gång!

KRAAAAM (med iskalla fingrar och rinnande näsa...yum!)

An obsessed fag-hag coming through. Watch out.

Nu gick det långt mellan uppdateringarna igen men till mitt försvar kan jag bara säga att jag ibland glömmer bort att jag har väckt bloggen igen. Oops...sorry?

Ska bla. syssla med sånt här...

Den senaste veckan har dock varit rätt pissig. Jag har vart så himla trött att eftermiddagarna på jobbet varit en ren pina. Jag hoppas bara att det släpper snart för nästa vecka ska jag vara i Åbo, Finland på doktorandkurs... i Kemi... Rätt avancerad kemi dessutom så jag har inte tid med någon extrem trötthet.


Min lilla skrytförsök här faller rätt platt eftersom jag inte riktigt kan läsa av det där diagrammet. Vi kan kalla det ett intimidationsförsök istället. :)

***

På privata sidan har jag tillsist hittat en ny besatthet, vilket jag tar som en indikation på att jag måste må jäkligt mycket bättre. Wheee!!
Sist jag var så här inne i något var Twilightböckerna 2008 (no judgement please...please?) så det var på tiden!

Besattheten ifråga är TV-serien Queer as Folk (2000) och jag har redan på 1,5 vecka tittat mig igenom...ehm...okej, låt oss säga en jävulsk massa avsnitt!

Not saying a word....nope...jag har inte hunnit med tre säsonger...na ah.

I'm completely and irrevocably in love with it! :)

Jag är generellt en total sucker för bra relationsdraman och på något sett blir det sjukt intressant när personerna är av samma kön och därmed inte styrs av inlärda könsroller. Dessutom finns andra storylines tillgängliga så serien känns inte upprepande. Awsome!

Brian and Justin...

Inte för att jag behöver förklara mitt intresse (besatthet?) till er förstås...Allt det sexiga man-on-man lovin' som visas i serien räcker nog som motivation för de flesta, iaf om man tänder på män.  Min stackars (knappast!) pojkvän har klart märkt av den effekten hos mig. Oops, to personal? Scratch that then ;).

You don't agree? Liar...

Har sedan alltid tyckt det är något riktigt härligt, vackert, sensuellt (and damn hot!) med två män som kysser varandra...

I wonder why that is? Darn, verkar som jag är helt straight ändå...eller så kanske en gay man? We'll never know... :P

/Proud fag-hag.

Trevlig helg på er!

Världens mest geniala idé!

Nope. Ingen hybris alls. =)

Jag har alltid haft en tendens till att vilja designa mig igenom problem.
Som att allt blir lite lättare om det är inpackat i en smart, snygg design. Det kan gälla allt från helt triviala saker såsom att veta när bussen hem går till lite mer ordentliga hinder såsom skriva CVt eller exjobbsrapporten, men gemensamt dem emellan är att jag alltid börjar med utseendet.

Söt va?

• Jag kan inte börja skriva innan dokumentet har en genomarbetad layout
• Ev. scheman och planer skrivs om och färgkodas.
• Min minibusslista sammanfattar alla turer, är färgkodad, liten och inplastad. -->
• När jag tog körkortet gjorde jag en liten handgjord, och färglagd, kortlek med vägmärken.

Ni anar trenden va? ;) Det kan tyckas slöseri med tid, överarbetning osv men jag tycks helt oförmögen att hoppa över designsteget.

Nu när jag då 'är tillbaka' har jag bråkat lite med att hitta ett snyggt anteckningsblock som dessutom funkar att använda. Jag gillar whitelines för skrivandet men jag vill ha hårda pärmar så man kan anteckna utan bord på föreläsningar och liknade och vanliga block är så fula. Med min lilla...eh...egenhet blir det därför lite svårt att...'va tillbaka'. ;)

Så i torsdags fick jag då världens mest geniala idé!

...*trumvirvel*...

Varför inte sätta ihop ett eget block - det ultimata blocket! - själv?  
So that's what I did;

Här börjar vi... ett kollegieblock

Bytt framsida till hård och snyggare

Satt in ett försättsblad så den inte försvinner

En kalender för 2012

De eftersökta vita linjerna

Då jag kunde la jag till några rutat oxå

Telefonlista om mobilen försvinner

En utvikbar projektplan!

Slutligen en plastficka.

 Var inte detta världens mest geniala idé? :D

Intressanta repliker

Det här inlägget har varit på gång hela veckan men av någon anledning kom jag mig aldrig för. Är nog inte riktigt med på det här om att bloggen är upptinad misstänker jag.

Hursomhelst.

Förra helgen var jag med bästa vännen och bästa pojkvännen och såg The Girl with the Dragon Tattoo på bio tillsist (nope, det här är kommer inte bli ett recensionsinlägg).

På det stora hela var den nog till 70% re-make av svenska filmen och resterande del filmatisering av boken. Om detta är bra eller dåligt är svårt att säga men själv var jag...förvånad...av att så stor del av filmtekniken var identisk; samma kameravinklingar, samma scentolkning osv.

Dock ingen dålig film, och rolltolkningarna var jättebra. Craig var som misstänkt mkt bättre som Blomqvist och Mara gjorde en intressant Lisbeth. Även om jag gillade Rapace bättre så var Maras tolkning mer...udda/autistisk/creepy.

Anyway. 

Det var inte detta jag skulle svamla om utan ett citat i filmen som har legat i huvudet på mig sen dess. (Jag kommer nu utgå från att ni - som typ alla svenskar - har stött på storyn i någon form. Om inte, SPOILERS ahead.)

I filmen smyger Mikael runt i Martin Vangers hus efter han upptäckt kopplingen och sen när han hör Martin komma hem försöker han smita ut, men Martin hör honom i slänten och ropar efter honom.
Martin är trevlig och bjuder in Mikael på en drink och pratar normalt med honom. Mikael följer med tillbaka in TROTS att han vet att han borde springa åt andra hållet.

Skarsgård som Martin Vanger

När sedan Martin har Mikael under pistolhot säger han då typ följande (från minnet mitt) syftande på att Mikael följde med in;

"It always surprises me that the fear of being rude is stronger than the fear of pain."

Rädslan för att var oförskämd är starkare än rädslan för smärta. Är inte det både helt vansinnigt och helt korrekt på samma gång?

Jag insåg att jag ser detta överallt. Kanske inte direkt i dess originalform - rädsla för smärta får symbolisera självbevarelsedrift - men annars finns detta i extremt många interaktioner mellan människor.

Varje gång du inte säger vad du tycker.
Varje gång du börjar prata med den där bekanta på stan när du egentligen hade velat gå vidare.
Varje gång du svarar 'nä jag har tyvärr inget jobb just nu' i falsk positivism och måste mottaga oönskade sympatier.
Varje gång du säger 'nä du stör inte' när personen eg gör det eller, 'nä jag har tid' när du inte har det.

Jag visste att jag inte gillade småprat och bekant artighet, men nu när jag såg fenomenet taget till sin spets - jag är på väg att bli mördad för att jag inte vill vara oartig - känner jag att den här idiotin måste avvecklas!

Så jag tänker sluta vara artig och jag tycker ni ska göra det med.

Missförstå inte, det innebär inte att jag föreslår att man ska vara oartig, utan att man ska sluta överkompensera rädslan för att vara oartig med att vara så 'överartig' att man ignorerar vad man själv vill och önskar.

Håller ni med?

The Lost Year - Chapter 1: Objektsexuell?

PROLOGUE

På grund av min långvariga dvala har ni förstås missat en massa (och jävligt få, om man ska vara helt ärlig) händelser - av mer eller mindre stor vikt. Nänä, sluta sucka nu...och låt bli..! -- sluta försöker stänga ner fönstret!

Såja, lugn och fin. ;)

Jag tänker förstås inte ta och sammanfatta allt som hänt sen 'sist', don't worry. Det skulle knappast intressera någon och vara ett stort slöseri med tecken - men - jag tänker emellanåt blogga om något som hänt det senaste 1,5 året (japp, det är verkligen så lång tid som gått)...

Så, utan mer dravel presenterar jag härmed avsnitt ett i följetongen  
The Lost Year - A Brief History, by Aerie.

CHAPTER 1: THE HOUSE JACK BUILT

I bought a house!
Första april 2011 flyttade vi in och jag är så kär! Känns härligt att slippa dejtandet och jag tror det är äkta kärlek som kommer hålla i längden. :)

Vi har en gullig liten tegelvilla med 1,5 plan + källare och jag trivs så jäkla bra att jag inte kan fatta hur vi stod ut i lägenheten så länge som vi gjorde. Måste varit in denial.

Home Sweet Home

Både nära till affär och nära till skog och utan grannar som smyger in och försöker tvätta i vår tvättid! ;)

I love it! 

Sen att vi bor närmre the extended family (jag har bytt ort också) är ju inte ett minus heller.Whopeee!

(Disclaimer; Vi har förstås en helt platonisk relation till huset och all antydan till annat bör ignoreras...For now.)

- Japp, min humor har inte förbättrats i år heller.

TO BE CONTINUED...

Apocalypse now, med seg kola på topp!

Gott Nytt År(!) kanske man ska börja med.

2012. Jordens undergång. Min ursprungliga disputation.
Whichever comes first.

Hehe. Nädå, jag ska inte vara pessimistisk -- eller ens realistisk.
Jag tror faktiskt på 2012!

Visst, jag hade höga förhoppningar på 2010 också vilket totalt gick åt skogen och 2011 bara försvann (jag är fortfarande övertygad att det gick 1 dag på 3 förra året).

När Jan Malmsjö körde nyårsklockan vid tolvslaget i lördags (som förövrigt spenderades på ett lyxigt partaj med massor av nya människor. KUL!) kände jag mig faktiskt lite andaktsfull och - dare I say - hoppfull.

Jag vet att 2012 kommer bli bra. JAG VET. Inte bara för att det måste utan för att det kommer bli så. Just det.

Och om inget annat funkar så kommer det bli bra eftersom jorden tydligen ska gå under i år och vi måste ju sluta på topp! With a bang!

No, with a Big Bang! :D *crazy eyes*

I'm sorry. Jag är trött! Jag är trött som endast någon fast i seg kola och kämpat ett tag för att komma loss kan vara.

TRÖTT!!

Det här året har verkligen börjat trögt. Jäkla 2012! Kan till och med vara så att jag är så trött att jag helt tappat humorn. Sorry again.

Ta en kaka till.

Gott nytt år! :)

Filmatisering av filmatisering...eller?

Imorgon har den amerikanska filmatiseringen av vår egna lilla storssäljare (och fantastiska representant av svenskt beteende) Män som hatar kvinnor premiär på biograferna; The Girl with Dragon Tattoo.

Initialt var jag rätt skeptisk till hela grejen med en re-make. Dels är den svenska versionen riktigt bra (om man bortser ifrån Mikael Nyqvists helt förskräckliga tolkning av huvudrollen) och dels har den spelat in rätt mycket pengar internationellt - till och med på biograferna i USA.

Så varför?

På nätforumen efter beslutet fanns många irriterade som mumlade 'Hollywood förstör allting' och 'kapitalismen lämnar inget heligt'. Fanns även optimistiska fast allmänt förvirrade människor som tyckte det vore skoj med Hollywood-skådisar i rollerna och som tyckte att Scarlett Johansson vore idealisk som Lisbeth Salander. Ehm...strålande idé!


Men med tiden började det kännas mer okej. David Fincher (Se7en) fick regissörsjobbet och det sades att de inte skulle försöka göra en ny version av filmen utan av boken. Som det filmatiseringsfreak jag fastnade jag för den idén och började se tjusningen direkt.

Jag kommer få se ytterligare en tolkning av en bok jag gillar.
Jag kommer kunna jämföra olika tolkningar med varandra.
Jag kommer (förhoppningsvis) få en bra kväll på bio.

Plötsligt spelar varför rätt liten roll.

----------------------------------------------------------------------------------------------

On a side note. But not really as it's actually rather related.

Att spela i en filmatisering av Män som hatar kvinnor verkar vara väldigt bra för karriären; Noomi Rapace (Lisbeth) spelar i den senaste Sherlock Holmes filmen med Robert Downey Jr. och Jude Law (mfl), och Mikael Nyqvist är 'the bad guy' i Mission Impossible - Ghost Protocol med Tom Cruise.

So... good luck you two, not that you really need it Mr. Bond. :)

Version 2.0!

Okej...så jag har ju varit borta ett litet tag...ehm...eller var det kanske ett och ett halvt år sisådär? Tja tiden går ju fort så ni har säkert knappt märkt någonting... ;)

Nämen.

För att sammanfatta det hela lite kort;

Mycket stressande och allmänt 'duktig flicka'-beteende gör att ALLT innebär press vilket medför att somliga - vi behöver inte nämna några namn (annat än att hon sysslar med mindre lyckad kamp mot metaforiska drakar) ...

...knallar in i väggen...
...och blir sjukskriven följt av tjänstledig...
...och går i 'samtalsterapi' för att reda ut vad fan  som hände...(?)
...får depressionsmedicinering för att motverka sitt sk. 'igångsättningsproblem'...
...arbetstränar i små steg...
...genomgår ett paradigmskifte så hon blir en sån där jobbig människa som har hopp och djupa idéer och börjar meningar med "min psykolog säger..." ...

...och tar fram hårtorken för att tina upp sin stackars blogg! =)

Som synes har den fått ett nytt skal (ursäkta all den turkosa texten på vitt om ni kollar in äldre inlägg) men det kommer nog bli lite andra förändringar som dyker upp eftersom. Tex kommer jag nog bli slarvigare, courtesy of the new me, och förhoppningsvis lite mindre långrandig. ;)

SÅ. Version 2.0 är härmed släppt!
I dubbel bemärkelse.

*klipper bandet*

No chocolate for me

Ni vet det där valet man har framför sig efter att lite distraherat kliat sig på benet och upptäckt ett myggbett? Klia, eller inte klia.

Konsekvenserna är egentligen rätt tydliga; om man bara låter bli och håller ut så kommer bettet snart inte kännas av längre men om man kliar fås en omedelbar tillfredsställelse, men, med följden att irritationen ökar och ökar tills det byts till smärta. Borde alltså vara ett enkelt val att inte klia, så varför låter man inte bli?

Så kände jag någon månad sedan inför den sk. nationalhändelsen som är det kungliga bröllopet.

>> Klia eller inte klia. <<

På det stora hela är jag inte direkt en militant motståndare till monarkin även om jag har väldigt svårt att logiskt acceptera att vi har det i praktiken, även om den är konstitutionell.

Citat från Wikipedia:

"Ämbetet är ärftligt i enlighet med successionsordningen...Sedan 1979 kan den endast tillfalla efterkommande till Carl XVI Gustaf, som också är Sveriges nuvarande kung"

"Sveriges tron räknas som det högsta ämbetet i Sverige och kungen har formellt sett den högsta militära och sociala rangen i landet."

"Kungahuset finansieras med skattemedel från svenska staten."

"Konungen kan ej åtalas för sina gärningar."

Jag tycker detta är ologiskt och även oförenligt med demokrati. Det är inte jämlikhet att vissa utvalda kan ärva ett jobb och privilegier, vara ovanför lag... det är heller inte jämlikt att vissa 'utvalda' (lyssna efter den tydliga sarkasmen) inte kan välja sitt liv fritt och är sedan födelsen fast i samhällets spotlight under press och krav. Men Sverige håller inte med; 2005 ville 80% behålla monarkin.

Och det är här...det är detta som gjorde att jag kliade. Jag kliade och kliade tills det blev plågsamt och blodigt och tills jag äntligen insåg att totalt undvikande av alla huvudmedier är ett måste. Klia är förstås metaforen för 'irritera mig på fokuset, hypen och pretentionerna kring det kungliga bröllopet'

Aftonbladet idag...

Jag menar, kom igen!
Det finns särskild kunglig choklad på ICA i olika sorter, och värre än choklad - jag har även hittat mazariner och kiviks äppelmust, det finns specifika paneler som diskuterar kläderna, TV sänder alltihopa, nyheterna diskuterar kring politiska följder, it goes on and on. Men det som riktigt går mig på nerverna, är att folk gillar det. Folk köper mazarinerna och chokladen JUST EFTERSOM Victoria och Daniel är på förpackningen. De köper Aftonbladet och Expressen JUST FÖR att löpsedeln säger 'Därför gillar svenskorna Daniel'.

Det känns så patetisk på något sätt. Varför detta fokus? De är inte mer eller mindre värda än dig, det är bara två människor som ska gifta sig. Två stackare som får varje steg, varje skift i position från ena benet till det andra bevakat och analyserat. I wouldn't trade with them for the world.

En man med fula glasögon och en lång brunett som varit tillsammans ett bra tag ska gifta sig.
Jag förstår inte varför detta kräver mazariner och äppelmust.

The ramblings of a twisted mind

Bloggen är inte övergiven - jag lovar. På sin höjd har den hamnat i koma eller frysts temporärt i väntan på upptining. Ge mig en hårtork någon...
Anyway.

Idag kommer jag skriva två inlägg; detta det första innehåller någon form av förklaring till den långa tystnaden/terapeutisk svammel och kan utan problem ignoreras, det andra ska föreställa ett 'normalt' (haha!) inlägg och vi kan alla gå vidare och låtsas som att ingenting har hänt efter det här inlägget... agreed? 1st rule of fight club - don't talk about fight club.

Ni kommer kanske ihåg den där stressen jag fastnade i tidigare? Well...det verkar som att det var lite värre än Karlssons klister. Snarare kvicksand då alla försök att komma ur den gjorde att jag bara fastnade mer...Och följderna blev lite som eftersvettningar efter ett träningspass- "jag har ju slutat träna..varför svettas jag fortfarande?"

"jag har ju inga mastiga deadlines nu...varför är jag fortfarande så stressad?"

Det är helt sjukt. Minsta lilla 'deadline' får mig helt upp i varv. Förra veckan hade jag en beräkning som skulle vara gjord tills på torsdagen; hela veckan hängde den över mitt huvud och gjorde mig illamående, stressad och lite panikslagen för varje dag som gick. Torsdag fm tog jag tillsist tag i det och...den jäkla beräkningen tog FEMTON MINUTER!

3,5 dagars ångest - för 15 minuter.
Sjukt.

Så ni kan kanske förstå att alla 'måsten' på det privata planet har varit nödvändiga att avskaffa. Om det så är att ringa pappa för att det var ett tag sen, träffa den där bekanta som du egentligen inte har så mycket gemensamt med eller skriva ett blogginlägg från en existerande idé så ökar det på stressen lager för lager. Och jag kan inte hantera det.

Inte för att det egentligen är jobbigt eller otrevligt eller svårt (det var inte den där beräkningen heller) utan för att min hjärna just nu - av någon anledning - gör allting stressfyllt.

Jag har aldrig någonsin varit så stressad som jag var i april-maj! - och jag hoppas jag aldrig blir det igen. Stressen var fysisk, en evig följeslagare som förgiftade varenda cell och gav illamående, migrän och... inte trötthet direkt, utan snarare - apati.

Prova ha apati och panik samtidigt! Jävligt trixigt.

(Jag svamlar.) Ni minns kanske inlägget efter, när jag frågade om hur man egentligen lever? Well...verkar inte som att jag riktigt kommit på det än heller. För att fly min skuggande följeslagare har jag kastat mig på det enda jag kunde -- läsande. Jag läser jämt just nu; varenda fri minut jag har...och det är inte direkt nöjsamt heller vid det här laget för jag konsumerar! Jag gör den litterära motsvarigheten av att trycka i mig 200g choklad på 10 min istället för att njuta av varje bit. Det är inte rätt, det är inte rogivande eller kul och jag försöker lugna mig. Detox in progress...hehe.


Hursomhelst. Jag berättar inte detta för att ni ska lösa mina problem och ge mig råd, jag ber inte heller om er sympati - det jag vill ha och önskar...är förståelse. Detta gäller framförallt er som känner mig personligen... just, cut me some slack, you know? ;) Tills jag fått kläm på det här...

Jag blir bättre successivt - hey, jag skriver ju ett blogginlägg eller hur? - och jag har långsiktiga planer för hur jag ska fixa det...och det är - tack och lov - snart semester (!)... så det kommer ordna sig, okej, no need to worry!

Slutligen, jag gör ett undantag för ev. kommentarer till det här inlägget men utöver det...
...remember the 1st rule of fight club!

...or suffer the wrath of the dragon. ;)

Time to meet the parents?

Jag suger verklig som bloggare just nu, dels verkar jag aldrig uppdatera och när jag gör det skriver jag något ointressant. Bleh...I'm surprised you're still hanging around. (Förra inlägget kan iofs hamna i kategorin 'dumphål för allmänt nonsens så slipper min omgivning höra det' - Pojkvän var rätt less...hehe)

Ska försöka ändra på detta (kan dock inte garantera nivån) och jag har faktiskt en hög med uppdämda inläggsidéer som ligger och väntar - när ni minst anar det kommer en attack. Haha!

Fick en intressant uppenbarelse i veckan.
*trumvirvel*

Husletning och partnerletning är i princip samma sak. Nästan bokstavligen. *nickar*

Va, köper du inte detta rakt av? Okej, det är kanske inte exakt samma användningsområde (om du inte är objektsexuell förstås), men det är allt jag kan ge dig! Need proof?

- Allt börjar med att man kollar in marknaden lite (dejta); vad finns, vad vill jag ha...vilka tänder jag på. ;)
- Man får en förutbestämd idé om vad man söker men helt plötsligt märker man att man attraheras av något annat än det man trott (inte bara långhåriga hårdrockshunkar som funkar tydligen...).

My boyfriend don't look like this, but I love him anyway! =)

- Man kan inte bara se till objektets yta utan potentialen (klädstil kan uppdateras, benstommen är vad den är).
- Viktigt att hitta dolda fel och skador i förväg då dessa kan bli jobbiga att reparera i efterhand (spelberoende kan bli kostsamt...)
- Man försöker väga det man får mot vad man tror finns kvar där ute (Gräset grönare?)
- Se till att komma överens med hans vänner är en bra idé (galna grannar? Insekter?)
- Se till att han brutit ordentligt med exet, kan bli jäkligt plågsamt annars.

- Slutligen, kan du ser er bli gamla tillsammans? ;)

Behöver jag fortsätta? Hehe.

I måndags var vi på en öppen visning av ett hus. Vi for i renkognitionssyfte; det såg fint ut på nätet men vi var inte särskilt intresserade då det saknade många av de grejer vi letar efter. Idag ska vi titta på det igen och vi är chockerat förtjusta. Vi förstår det inte riktigt själva men av någon anledning tänder vi till. Kvällen får avgöra antar jag om det bara är en crush eller potentiell långvarig kärlek. ;)

Det är Robin Hood jag vill ha...

*dramatisk röst* :)

Maj har länge varit en populär månad för svulstiga Hollywoodproduktioner och i år är schemat så späckat att man jävligt snabbt hamnar efter om man inte är på bettet.

v18:	Iron Man 2	sen är det en veckas paus innan;
v19:	Robin Hood	v23:	The A-team
v20:	(nu)Prince of Persia	v26:	The twilight saga: Eclipse
v21:	Sex and the city 2	kommer i juni.

Visst, tittar man över listan så är det inte några skrämmande djupa och särskilt berörande filmer vi snackar om men jag vill likväl se dem - underhållning, you know, och gärna innan de dumpas ner i mindre salonger (inte lika kul).

Däri ligger förklaringen till att vi i helgen såg både Iron Man 2 (som vi missade förra helgen pga Frankrike-resor och whatnot) och Robin Hood.

Första Iron Man var lite av en positiv överraskning, men trots det gick jag in med inga andra förväntningar än att Mickey Rourke skulle se cool ut när vi nu såg 2:an i fredags. Och ja, Mickey Rourke såg cool ut. :)
Underhållningsvärdet var högt, och även om storyn inte var den tätaste jag varit med om så gillade jag den på något sätt. Robert Downey Jr som Tony Stark är dessutom en härlig mix av karismatisk, arrogant skitstövel och intelligent men sårbar hundvalp. I like!

Robin Hood, som var för fullbokad på fredagen sågs istället i söndags. Jag har känt mig lite ambivalent inför denna; å ena sidan är just den här sortens produktioner mina absoluta favoriter: intensiva, brutala, råa känslor och ett intryck av något större än en själv. Å andra sidan har trailern mm snarare gett mig känslan av deja vu, ytterligare förstärkt av castingen (Russell Crowe, Cate Blanchett).

Ridley Scott gjorde även Gladiator (som är en fantastisk film!) och det känns som att han försökte plocka fram samma recept här men att det plötsligt inte gick att läsa och kakan fick för mycket jäst - eller nåt. Visst är metaforer härliga? hehe.

Den är egentligen inte dålig. Vissa tycker säkert den är kanon. Den var snygg, välgjord och det kändes kul med en ny vinkel på storyn och första halvan var tom riktig bra - men den byggde som aldrig vidare. Max von Sydow's rollfigur var eg den enda som jag kände för.

You don't have to take that tone with me, Mr!

Filmen föll lite i samma fälla som många skräckfilmer gör ibland, ni vet, när man ser någon blir nedhuggen och tänker 'jaha, där dog han' istället för 'nej, nej, NEJ!'. Man brydde sig inte riktigt helt enkelt (andra halvan) och motiven bakom agerandena var luftiga och engagerade inte.

Den hade tyvärr även några 'Oh, come on!'/'Oh no you didn't!' - ögonblick som aldrig främjar; bland annat en slowmotion shot av Robin Hood när han skrikande kommer upp över vattenytan som fick mig att vrida mig obekvämt i stolen. Klyscha i kubik.

Lite som den här scenen i Sagan om ringen.

Det var alltså mest bara yta - en jäkligt fin yta, men ändå. ;) och kanske alldeles för lite originalitet. Slutligen försökte de klämma in för mycket och upplösningen var allt annat än tillfredsställande.

Total sågning? Nej då, varför tror ni det? Hehe.
Fick en 6:a av mig och den är sevärd - dock kanske inte mer än en gång.:)

Got the life

Tänkte här ta och sprida den glada (?) nyheten att jag inte bara är närvarande - jag lever också! Ikväll firas min frigörelse - åtminstone för ett tag framöver - från mitt galna stressande och överdrivna arbetande. Whoohoo.

I got the life back. =)

Enda problemet är väl kanske att jag inte riktigt kommer ihåg hur man gör. Ni vet. När man lever.

Vad tycker jag är kul? Don't really know.
Vad brukar jag göra på fritiden? You tell me.

'Läsa' vet jag att jag gillar för det har jag sysslat med mellan stressandet och 'sova' har jag saknat så det ska jag nog hänge mig åt. Lite välbehövligt 'make it up to poorly abused boyfriend' bör jag nog slänga in också, men bortsett från det... Who knows?


Det är alltså fritt fram för förslag och jag lämnar härmed golvet öppet till era briljanta hjärnor (hur vet jag det, ja ni hänger ju på den här bloggen...hehe):

- Vad är kul?
- Vad borde jag syssla med?
- Vad önskar du att du kunde göra mer av om du hade tid?

Här har Du ett fantastiskt engångserbjudande att leva lite mer än 100 % - genom mig. Take it.

----
Ps: Japp, jag har blivit helt galen. Exakt, stress+ingen sömn+panik rekommenderas inte. Jomenvisst, jag är hög på något - vad det vet jag inte. Och självklart, det kommer komma ett riktigt blogginlägg inom kort.
Celebration, people!!
----

Easy there, tiger!

Stress är ett rätt mystiskt fenomen tycker jag för det manifesterar sig på väldigt olika sätt varje gång. Som jag skrev sist är jag just nu inne i en extremt stressig jobbperiod med väldigt distinkta deadlines och läget ser rätt tungt ut.

Hade min fina dag-för-dag planering kunnat prata hade den skrikigt "You're screwed!" typ var 5:e minut i pipig röst. Hehe. Nu kan den inte det vilket gör att jag fortfarande tror jag har en teoretisk möjlighet att hinna klart det här. Denial, denial...;)

Just denna stressvända har jag varit fullkomligt bipolär!
Å ena sidan i fullkomlig panik; "du kommer aldrig hinna det här, omöjligt, omöjligt!" och i nästa sekund rätt lugn; "nämen, det är ju inte så himla mycket ändå..."

För varje svängning blir det jobbigare och jobbigare och nu känner jag mig nästan mentalt misshandlad!


Min stackars sambo tycker jag mest synd om.
Dels klänger jag på honom så fort jag får chansen och hoppas att han ska skrämma bort alla problem. I nästa sekund blir jag as-arg för att han behagar skämta med mig eller står i närheten, eller...andas?

Häromdagen blev jag ilsk för att han helt utan vidare diskade och dammsög! Är inte det bara helt sjukt?

"Förlåt" följs av "det är inte mitt fel, det är stressen" och "så här är det att vara tillsammans med en tjej". Det är vid sådana tillfällen jag även kan dryfta teorier om att homofobi bara är avundsjuka. ;)

Så... ni ska kanske va glada att ni sluppit mig på sistone... Just saying...;)

Varför ska det vara antingen eller?

17 dagar utan blogguppdatering är riktigt dåligt, även för att vara jag - och säkerställer dessutom att de läsare jag ändå trots allt har, lämnar mig övergiven, blodig och ensam kvar här i webrymden.... *snyft*

Eller?

Hehe. Nog med dramatiska överspel. ;)

Den verkliga anledningen till inläggsbritsen är så trist som...jobb. Jag jobbar jämnt just nu - kvällar, helger och tja....dagar förstås. ;) Detta lär fortsätta ända in i maj, men jag ska försöka kommunicera någon gång då och då åtminstone. Starting today.

* * *

Jag har tagit upp det här någon gång tidigare men häromdagen fick jag ett återfall igen. =)

Jag blir så arg och less på folk i allmänhet när jag läser artiklar, bloggar, krönikor, whatever eller ser program som fokuserar på någon form av problem i samhället. Oftast har dessa objekt även på ett bra och retoriskt sätt belyst frågan, vilket gör massans reaktioner i kommentarer mm än mer obegripliga.

Jag vill slita mitt hår skaka dem tills de fattar någonting överhuvudtaget!

Det ska alltid vara antingen eller. Svart eller vitt. Varför kan folk inte bara ta åt sig ämnet, fundera lite och formulera en faktisk åsikt? Nä, det blir bara motstånd direkt. Direkt på defensiven.

Tex, för några veckor sedan publicerade Aftonbladet att H&M blivit anmälda för att ha spridit osunda ideal med en alldeles för mager modell. Bland kommentarer hittar man istället för diskussioner kring detta i huvudsak attacker på feta människor. "Fetma är mycket större folksjukdom minsann!"

Jaha? och hur har det med saken att göra?

Man kan tycka att undervikt är dåligt ideal UTAN att mena att övervikt bör vara ideal. Bara så ni vet.

Samma sak syns mycket tydligt i genusdiskussioner. I efterspelet från Bjästa läste jag en krönika som tog upp hur tonårstjejer förhåller sig i blandad grupp - att de har nästan enbart fokus på killarna och inte sig själva eller varandra. Alla kommentarer menade typ att "manshatet måste stoppas" och "feministjävlar som tycker allt är männens fel" istället på att fundera på VARFÖR samhället lär tjejerna att han betyder mer än hon. SAMHÄLLET - inte män.

(Och om de här snubbarna tolkade "samhälle = män" så var ju tesen i krönikan redan där bevisad. Idiots.)

I alla våldtäktsdebatter är det alltid X antal killar som tar upp hur vidrigt det är med alla falska våldtäktsdomar (en myt btw, våldtäkt är i princip ett straff-fritt brott i Sverige) eller att tjejen var utmanande klädd och sugen och det kan va svårt, istället för att fokusera på frågan.

Huh? Som att en normal, mentalt frisk kille inte skulle märka att tjejen verkligen menade nej åtminstone någon gång på vägen till sänghalmen? Eller att "tjejer våldtar också minsann". Samma sak igen - på vilket sätt utesluter det ena det andra?

Jag blir så frustrerad, för detta hämmar utvecklingen så enormt!

Jag önskar jag hade kunnat reagera som Stewie... Maybe I'm the idiot?

Och det blir alltid ett sådant antiklimax; jag läser texten, blir peppad och glad att någon uppmärksammat detta - bara för att falla ner i mörker igen när jag ser kommentarerna och inser att de flesta inte fattat någonting.

Samma sak händer förstås i diskussioner direkt mellan människor men då har jag åtminstone chansen att försöka nå fram till dem igen, och igen och igen....

Och om inte det funkar; slita mitt hår och skaka dem ordentligt. ;)

Crazy funny....or just weird?

Var det ingen som gillade True Blood annonserna? Jag är chockad! Hehe... Är alltid de inlägg jag själv verkligen gillar som inte får några kommentarer - kanske jag är osynkad med min målgrupp? Något att undersöka.

Anyway.

Jag vet inte om det är av en slump - och min gissning är att det snarare är en ny trend - men de tre senaste filmtrailers jag sett har varit...tja...lite ovanliga. Min önskan att se ett mönster kan förvisso ha påverkats av att jag såg alla inom 2 dagar. =)

Utan att avslöja för mycket ska jag låta klippen tala för sig själva - Look before you read. Tog de korta trailerna så jag behöver bara 3 min av din totala tid -- you can do it. ;-)

Håll sinnet öppet och förbered dig;

Trailer 1: Scott Pilgrim vs. The World
USA-premiär: 13/8

Basic plot: Scott Pilgrims liv rullar på fint ända tills han faller pladask för Ramona. Han hittar drömtjejen helt enkelt! Det finns bara ett liiitet, litet problem. Innan de kan leva lyckliga måste han besegra hennes "Seven evil ex-boyfriends". Superenkelt. Eller inte.
(Filmatisering baserad på serietidning av Bryan Lee O'Malley)
---

Trailer 2: Hot Tub Time Machine
USA-premiär: 26/3

Basic plot: 3 män och en pojke (baby? hehe) åker på skidsemester och efter en natt med hårt festande i hotellets "Hot Tub" vaknar de upp -- 1986! Männen har alla tröttnat på sitt vuxna liv av olika anledningar och får de chansen att ändra på sin framtid, medan pojken får kämpa för sin fortsatta existens. =)
---

Trailer 3: Kick-Ass
Sverigepremiär: 9/4 (nästa helg)

Basic plot: Filmen handlar om Dave som bestämmer sig för att bli en superhjälte - utan att ha blivit biten av en radioaktiv spindel eller något annat coolt. Han upptäcker snart att det finns fler självutnämnda hjältar och dras snabbt med i en större kamp än han tänkt sig.
(Filmatisering baserad på serietidningen av Mark Millar och John Romita, Jr.)
---

Det intressanta är inte bara att de här filmerna dyker upp - utan att de dessutom får riktigt bra respons! Jag hoppas nu på en ny våg av väl genomarbetade komedier, ungefär som för 3 år sedan när Seth Rogen et al slog ordentligt. Kick-Ass har just nu 8,8/10 i betyg på IMDB vilket är skyhögt för en komedi och Hot tub Time Machine har långt ifrån blygsamma 7,5/10.

Vissa menar att The Hangover's oväntade succe på biodukarna förra året kan vara en förklaring, men det känns lite för simpelt. Nä, jag tror polletten till sist har trillat ner och Hollywood har insett att män i trikåer snarare är en bra grund för komik, än coola actionhjältar. ;-)

GLAD PÅSK!