No chocolate for me

Ni vet det där valet man har framför sig efter att lite distraherat kliat sig på benet och upptäckt ett myggbett? Klia, eller inte klia.

Konsekvenserna är egentligen rätt tydliga; om man bara låter bli och håller ut så kommer bettet snart inte kännas av längre men om man kliar fås en omedelbar tillfredsställelse, men, med följden att irritationen ökar och ökar tills det byts till smärta. Borde alltså vara ett enkelt val att inte klia, så varför låter man inte bli?

Så kände jag någon månad sedan inför den sk. nationalhändelsen som är det kungliga bröllopet.

>> Klia eller inte klia. <<

På det stora hela är jag inte direkt en militant motståndare till monarkin även om jag har väldigt svårt att logiskt acceptera att vi har det i praktiken, även om den är konstitutionell.

Citat från Wikipedia:

"Ämbetet är ärftligt i enlighet med successionsordningen...Sedan 1979 kan den endast tillfalla efterkommande till Carl XVI Gustaf, som också är Sveriges nuvarande kung"

"Sveriges tron räknas som det högsta ämbetet i Sverige och kungen har formellt sett den högsta militära och sociala rangen i landet."

"Kungahuset finansieras med skattemedel från svenska staten."

"Konungen kan ej åtalas för sina gärningar."

Jag tycker detta är ologiskt och även oförenligt med demokrati. Det är inte jämlikhet att vissa utvalda kan ärva ett jobb och privilegier, vara ovanför lag... det är heller inte jämlikt att vissa 'utvalda' (lyssna efter den tydliga sarkasmen) inte kan välja sitt liv fritt och är sedan födelsen fast i samhällets spotlight under press och krav. Men Sverige håller inte med; 2005 ville 80% behålla monarkin.

Och det är här...det är detta som gjorde att jag kliade. Jag kliade och kliade tills det blev plågsamt och blodigt och tills jag äntligen insåg att totalt undvikande av alla huvudmedier är ett måste. Klia är förstås metaforen för 'irritera mig på fokuset, hypen och pretentionerna kring det kungliga bröllopet'

Aftonbladet idag...

Jag menar, kom igen!
Det finns särskild kunglig choklad på ICA i olika sorter, och värre än choklad - jag har även hittat mazariner och kiviks äppelmust, det finns specifika paneler som diskuterar kläderna, TV sänder alltihopa, nyheterna diskuterar kring politiska följder, it goes on and on. Men det som riktigt går mig på nerverna, är att folk gillar det. Folk köper mazarinerna och chokladen JUST EFTERSOM Victoria och Daniel är på förpackningen. De köper Aftonbladet och Expressen JUST FÖR att löpsedeln säger 'Därför gillar svenskorna Daniel'.

Det känns så patetisk på något sätt. Varför detta fokus? De är inte mer eller mindre värda än dig, det är bara två människor som ska gifta sig. Två stackare som får varje steg, varje skift i position från ena benet till det andra bevakat och analyserat. I wouldn't trade with them for the world.

En man med fula glasögon och en lång brunett som varit tillsammans ett bra tag ska gifta sig.
Jag förstår inte varför detta kräver mazariner och äppelmust.

The ramblings of a twisted mind

Bloggen är inte övergiven - jag lovar. På sin höjd har den hamnat i koma eller frysts temporärt i väntan på upptining. Ge mig en hårtork någon...
Anyway.

Idag kommer jag skriva två inlägg; detta det första innehåller någon form av förklaring till den långa tystnaden/terapeutisk svammel och kan utan problem ignoreras, det andra ska föreställa ett 'normalt' (haha!) inlägg och vi kan alla gå vidare och låtsas som att ingenting har hänt efter det här inlägget... agreed? 1st rule of fight club - don't talk about fight club.

Ni kommer kanske ihåg den där stressen jag fastnade i tidigare? Well...det verkar som att det var lite värre än Karlssons klister. Snarare kvicksand då alla försök att komma ur den gjorde att jag bara fastnade mer...Och följderna blev lite som eftersvettningar efter ett träningspass- "jag har ju slutat träna..varför svettas jag fortfarande?"

"jag har ju inga mastiga deadlines nu...varför är jag fortfarande så stressad?"

Det är helt sjukt. Minsta lilla 'deadline' får mig helt upp i varv. Förra veckan hade jag en beräkning som skulle vara gjord tills på torsdagen; hela veckan hängde den över mitt huvud och gjorde mig illamående, stressad och lite panikslagen för varje dag som gick. Torsdag fm tog jag tillsist tag i det och...den jäkla beräkningen tog FEMTON MINUTER!

3,5 dagars ångest - för 15 minuter.
Sjukt.

Så ni kan kanske förstå att alla 'måsten' på det privata planet har varit nödvändiga att avskaffa. Om det så är att ringa pappa för att det var ett tag sen, träffa den där bekanta som du egentligen inte har så mycket gemensamt med eller skriva ett blogginlägg från en existerande idé så ökar det på stressen lager för lager. Och jag kan inte hantera det.

Inte för att det egentligen är jobbigt eller otrevligt eller svårt (det var inte den där beräkningen heller) utan för att min hjärna just nu - av någon anledning - gör allting stressfyllt.

Jag har aldrig någonsin varit så stressad som jag var i april-maj! - och jag hoppas jag aldrig blir det igen. Stressen var fysisk, en evig följeslagare som förgiftade varenda cell och gav illamående, migrän och... inte trötthet direkt, utan snarare - apati.

Prova ha apati och panik samtidigt! Jävligt trixigt.

(Jag svamlar.) Ni minns kanske inlägget efter, när jag frågade om hur man egentligen lever? Well...verkar inte som att jag riktigt kommit på det än heller. För att fly min skuggande följeslagare har jag kastat mig på det enda jag kunde -- läsande. Jag läser jämt just nu; varenda fri minut jag har...och det är inte direkt nöjsamt heller vid det här laget för jag konsumerar! Jag gör den litterära motsvarigheten av att trycka i mig 200g choklad på 10 min istället för att njuta av varje bit. Det är inte rätt, det är inte rogivande eller kul och jag försöker lugna mig. Detox in progress...hehe.


Hursomhelst. Jag berättar inte detta för att ni ska lösa mina problem och ge mig råd, jag ber inte heller om er sympati - det jag vill ha och önskar...är förståelse. Detta gäller framförallt er som känner mig personligen... just, cut me some slack, you know? ;) Tills jag fått kläm på det här...

Jag blir bättre successivt - hey, jag skriver ju ett blogginlägg eller hur? - och jag har långsiktiga planer för hur jag ska fixa det...och det är - tack och lov - snart semester (!)... så det kommer ordna sig, okej, no need to worry!

Slutligen, jag gör ett undantag för ev. kommentarer till det här inlägget men utöver det...
...remember the 1st rule of fight club!

...or suffer the wrath of the dragon. ;)