A tale of wants and needs

Ni är säkert less på mina engelska inläggstitlar, men den här gången försökte jag faktiskt tänka på svenska...! Och det blev något som...havregrynsgröt. Så nu förstår ni kanske varför det blir som det blir?

Jag har senaste halvåret hittat tillbaka till mina filosofiska rötter och går nuförtiden och klurar på det mesta mellan himmel och jord. Sprider mina funderingar gör jag också, varese någon vill höra det eller inte. Min bästaste vän gav mig en gång den fina responsen; "tja, det kan man ju också tänka på" efter en stunds tystnad. :) Jag måste ha förvirrat henne totalt!

Anyway.

Detta är antagligen anledningen till att jag klurat på varför jag nu hamnat i en period då jag mycket hellre vill underhållas av same-sex-relationships i form av litteratur och tv än heterosexuella sådana -  och jag tror jag har hittat det ultimata förklaringen!

(Som straight innebär följande förstås en stor del antaganden som jag hoppas ni kan ha överseende med om de är helt ute och cyklar)

En gay person i ett relationsdrama har - i situationens nödvändighet - rett ut skillnaden mellan vad den vill ha, och vad den behöver.  

Som den hobby-psykolog jag kan va är det förstås detta klurande som jag gillar.


Jag tror att många som inser att de attraheras av samma kön inte nödvändigtvis vill (iaf initialt), utan snarare behöver det för att bli lycklig. På ett sätt har de tur, eftersom de tvingas till att göra den distinktionen som många av oss andra missar.

När jag började min datingkarriär ville jag ha en kille som var hårdrockare, rolig, intelligent (teoretisk), framåt och pratsam, känslig, diskussionssugen och som hamnar i centrum i de flesta sammanhang. Phew!


Jag ville ha detta eftersom jag beundrade sådan killar. Men hade jag fångat en sådan hade jag garanterat blivit rätt olycklig. Jag skulle fått sämre och sämre självförtroende och känna att han alltid var smartare, coolare osv än mig. Eller så skulle jag diskuterat och filosoferat och kännt tills jag blivit helt slut! ;-)

Som tur vad insåg jag att det jag ville ha - med samma sincerity som ett barn vill ha största glassen - inte alls var det jag behövde!

Så när jag träffade min älskade sambo kunde jag uppskatta hans lugn och trygghet, konstanta skämtande och totala prestigelöshet. Jag behöver inte vara duktig, smart, cool eller ens intressant med honom och när jag är extra känslig är han bara där som ett stöd. Han är precis vad jag behöver, och i och med det så är han det jag vill ha.

Jag vet det, och jag tror det är därför som vi ha det så jäkla bra, och har haft det jäkligt bra, i 10 år. Det är inte fråga om kompromissande utan att känna sig själv.

Do YOU know your wants...or needs?