Den nya nationalismen!

Vet ni vad Comic Con är? Even so, I'll tell ya!

Det var ursprungligen ett konvent för serietidningar - you know, Comic Books - som sker i San Diego varje år. Numera har det utvecklats till ett stort promotion gigg för Tv-serier, filmer mm som har någonting att göra med det fantasifulla och övernaturliga. En stor del av skådespelartrupperna dyker upp och deltar i diskussionspaneler och oftast visas nya klipp från den kommande filmen/serien/whatever. Det har dessutom visat sig att responsen från publiken på Comic Con kan stjälpa eller hjälpa projektet.

Eftersom många av de kommande filmer/tv-serier jag ser fram emot faller inom den kategorin som representeras på Comic Con har jag senaste veckan översvämmats av information, intervjuer och klipp.

När det gäller True Blood så visade det sig att publiken på Comic Con gav en väldigt stark respons till Alexander Skarsgård som spelar Eric Northman i serien. Detta i sin tur har gett upphov till en massa nya artiklar om honom i USA - om hans karriär och 'hotness'. Det riktigt skumma med det här är att jag inte gillade honom särskilt mycket som skådis hemma i Sverige och jag förstod aldrig hur han kunde anses jättesnygg, men NU blir jag riktigt glad över all positiv respons runt honom. Like a proud mama... =)

Nationalismen är tyligen starkare än man tror ibland...

Alan Ball, skaparen av True Blood, har också bekräftat att det blir definitivt en Bill-Sookie-Eric love triangle (jippie jey!) och att vi inte kommer få se Alexander Skarsgård i rosa spandex!
The audience weeps...

Unwilling heroes

Häromdagen hade vi ett helt oplanerat Heroes-maraton. Jag tror vi såg 8(!) avsnitt i rad med endast paus för toabesök, tekokande och för att sträcka lite på benen. Säsong 3, som innan dess varit en stor besvikelse blev tillsist intressant i och med "Volume 4" och vi var fast.

Det fick mig att fundera lite på det här med intressanta vs. ointressanta karaktärer. I en lyckad tv-serie/bokserie/film finns ofta en eller flera karaktärer av diskutabel moral. Oftast bryr sig den här karaktären inte alls om andra blir skadade, sårade, dödade osv.

MEN.
En av de andra huvudpersonerna betyder något och därmed blir han/hon då och då ofrivilligt god och hjälpsam, vilket visar oss att det finns en riktig människa där inne trots allt. Men...vi ska inte tro att han/hon ÄR god för det, nädå, det är mer komplext än så.

I Heroes är en av dessa karaktärer 'Sylar', som under de första två säsongerna är en kallblodig seriemördare men som i säsong 3 blir en ovillig hjälte - till och från mellan mördandet (He can't help himself, poor thing).

En annan vanlig karaktär - ofta huvudperson, oftast kille - är den frivillige hjälten som alltid ska göra det rätta, vill skydda andra och bespara dem smärta.

Oftast vill skaparen att vi ska gilla denne, medans jag generellt tycker att personen är irriterande överpräktig och trist. Frustrerande, helt enkelt.

Booooring guys!

Jag vet inte var det kommer ifrån men i någon bok/film/tv-serie sa den moraliskt tvivelaktiga karaktären till den präktige ungefär; "Good people are always so predictable". Och det är ju så sant. De genomgoda karaktärerna kan lätt bli tråkiga - för de förvånar aldrig!

Min huvudtes här är alltså att den här intressantare good/evil?-karaktären ger dynamik och har en direkt effekt på framgångsfaktorn hos vissa tv-serier/böcker/filmer som dykt upp på senare tid. Do you agree?

Bad guys/Good guys?

Who's keeping score anyway?

Ah... det stör mig rätt mycket att mitt senaste - otroligt trista - inlägg har fått ligga överst på bloggen så länge som det gjort, men som misstänkt medför semester minskad datoranvändning. As it should...

Känns som att jag knappt varit stilla eller hemma under mina första två veckor vilket är ordentligt utanför min normala karaktärsbeskrivning; bröllop (på annan ort), besök hos kompis (på annan ort), födelsedagskalas, tripp till stuga (på annan ort), IKEA (på annan ort) mm... Imorrn ska vi på vift igen (på annan ort!) men sen hoppas jag tillsist få vila ut lite. Haha, upprepning är ofta effektiv retorik.

Jag har dock hunnit läsa en bok - "Elantris" av Brandon Sanderson - som var asbra! När man kommer på sig själv med att le och fnittra till av förväntan inför nästa sida, då är det verkligen underbart att läsa. Jag har seriöst otroligt svårt att förstå hur man inte kan älska det...

Gissningsvis har man då aldrig läst en bra bok.

Som ni kanske märker skriver jag mest det här inlägget för att det föregående (se ej nedan) ska falla i glömska. Förhoppningsvis har mitt nästa inlägg en aningens mer givande och intressant poäng.
Inte för att någon räknar. Can't make any promises though...=)