Hit the road, Zack.

Igår funderade jag och sambon på att gå på bio, men då utbudet inte kändes särskilt lockande - ja det finns faktiskt filmer jag inte vill se - valde vi att köra på filmkväll hemma istället.
Vi såg filmen Due Date, med Robert Downey Jr. och Zack Har-ett-grekisktlåtande-efternamn-och-spelade-the-crazy-guy-in-the-Hangover.

Eller Zack Galifianakis om man vill va petig.

Synopsis; High-strung father-to-be Peter Highman (RDJ) is forced to hitch a ride with aspiring actor Ethan Tremblay (Zack) on a road trip in order to make it to his child's birth on time.

Vet inte vad det var för idioti som fick mig att tro att det skulle vara en bra idé eftersom jag generellt ogillar road trip filmer på principiell nivå. Hela den där 'vi gör en fysisk resa samtidigt som en emotionell resa, är det inte vackert?' går mig lite på nerverna faktiskt. Inte för att det inte finns bra filmer i den här kategorin, det gör det, men det är rätt lätt att misslyckas.

Och de kufiska typer de träffar på denna dubbelbottnade resa för att hjälpa deras emotionella utveckling är inte nödvändigtvis intressanta bara för att de är knepiga! Ett vanligt missförstånd i en viss typ av Hollywood-produktioner.

Anyway, Due Date fick knappt godkänt i kategorin komedi, mest pga dialogen som ibland var rätt kul;

Peter: I despise who you are on a cellular level.
Ethan: Okay, I've heard that before and I'm trying to work on it.  

och castingen, men underkänt som road trip film. Självklart skrattades det åt det sjukt suspekta beteendet men det var ofta för pinsamt för mig. Yep, I'm one of those.

Bättre lycka med lördagskvällen får man hoppas men vi får se hur det blir med det eftersom det står en lite skumt-inbjuden-till middag hos svärisarna (tror jag?) och Melodifestivalen på schemat.

Yeah you're right - It's gonna be awesome!

I really think so. :)

A tale of wants and needs

Ni är säkert less på mina engelska inläggstitlar, men den här gången försökte jag faktiskt tänka på svenska...! Och det blev något som...havregrynsgröt. Så nu förstår ni kanske varför det blir som det blir?

Jag har senaste halvåret hittat tillbaka till mina filosofiska rötter och går nuförtiden och klurar på det mesta mellan himmel och jord. Sprider mina funderingar gör jag också, varese någon vill höra det eller inte. Min bästaste vän gav mig en gång den fina responsen; "tja, det kan man ju också tänka på" efter en stunds tystnad. :) Jag måste ha förvirrat henne totalt!

Anyway.

Detta är antagligen anledningen till att jag klurat på varför jag nu hamnat i en period då jag mycket hellre vill underhållas av same-sex-relationships i form av litteratur och tv än heterosexuella sådana -  och jag tror jag har hittat det ultimata förklaringen!

(Som straight innebär följande förstås en stor del antaganden som jag hoppas ni kan ha överseende med om de är helt ute och cyklar)

En gay person i ett relationsdrama har - i situationens nödvändighet - rett ut skillnaden mellan vad den vill ha, och vad den behöver.  

Som den hobby-psykolog jag kan va är det förstås detta klurande som jag gillar.


Jag tror att många som inser att de attraheras av samma kön inte nödvändigtvis vill (iaf initialt), utan snarare behöver det för att bli lycklig. På ett sätt har de tur, eftersom de tvingas till att göra den distinktionen som många av oss andra missar.

När jag började min datingkarriär ville jag ha en kille som var hårdrockare, rolig, intelligent (teoretisk), framåt och pratsam, känslig, diskussionssugen och som hamnar i centrum i de flesta sammanhang. Phew!


Jag ville ha detta eftersom jag beundrade sådan killar. Men hade jag fångat en sådan hade jag garanterat blivit rätt olycklig. Jag skulle fått sämre och sämre självförtroende och känna att han alltid var smartare, coolare osv än mig. Eller så skulle jag diskuterat och filosoferat och kännt tills jag blivit helt slut! ;-)

Som tur vad insåg jag att det jag ville ha - med samma sincerity som ett barn vill ha största glassen - inte alls var det jag behövde!

Så när jag träffade min älskade sambo kunde jag uppskatta hans lugn och trygghet, konstanta skämtande och totala prestigelöshet. Jag behöver inte vara duktig, smart, cool eller ens intressant med honom och när jag är extra känslig är han bara där som ett stöd. Han är precis vad jag behöver, och i och med det så är han det jag vill ha.

Jag vet det, och jag tror det är därför som vi ha det så jäkla bra, och har haft det jäkligt bra, i 10 år. Det är inte fråga om kompromissande utan att känna sig själv.

Do YOU know your wants...or needs?

Typing with my cold, dead fingers

Finally back from the land of ice and snow!

Eller, not really, eftersom det var minst lika kallt här hemma och framför allt mer snö än i södra Finland, men det känns hursomhelst så. Antagligen eftersom den jäkla köldknäppen slog till i veckan. *brrrr* Och jag, smartskaft som jag är, hade förstås packat alldeles för kalla kläder så jag har behövt hela helgen för att tina upp helt.

Genom att stanna inomhus. Just det.

Har i min isolering valt att modellera om sovrummet igen (och inte bara för att jag spenderat en vecka med kemisk jämviktsmodellering). Modell - lera you say? Nope, much better!

Vi satte upp en 37'' tv på väggen för någon vecka sen som kan vikas ut och det blev riktigt jäkla fult!, så nu måste jag hitta en annan lösning. Är helt besatt av Google Sketchup så jag har snart hela huset i 3-D modell och sovrummet är helt klart ett WIP-projekt.

Vad tycker ni? Modellbilden visar det fäääärdiga sovrummet (Utopia).

Ugly version...

Pretty fantasy...

Kanske inte behöver tillägga att jag även är rätt överförtjust i plommonlila?

Ni får ursäkta tråkvarningen på det här inlägget, men vad annars kan man förvänta sig av en vecka med bara kemi. Min humor är nere på minus. :P

Bättre lycka nästa gång!

KRAAAAM (med iskalla fingrar och rinnande näsa...yum!)