Akut Avhuggning!

Dock inte av någon hals. Typiskt.

Jag vaknade upp igår morse, som vanligt med ett av norra Sveriges värsta bed-heds, men något var annorlunda..

I nästan ett år nu har jag hållit på att spara ut håret ifrån en väldigt kort frisyr (vi snackar ~1 cm på vissa ställen) och har som följd haft alla dagar som 'bad-hair-days'.

Jag har accepterat detta.
Jag har härdat ut trots att ingen någonsin säger emot när jag kommenterar hur illa mitt hår ser ut. Eller svarar; 'tja...men det såg värre ut förut'. Jag har levt på hoppet om en ljusare framtid.

Visst osar det hoppfullhet?

Men igår var det som att hoppet dog. Det kändes fullkomligt omöjligt att klara av ens en dag till med denna katastrofkalufs så jag satte mig genast vid datorn och lyckades skramla fram en ledig tid hos min frisör och bokade denna snabbt trots att tiden inföll mitt i ett möte.  Detta var en nödsituation! En akut avhuggning. (Värt att notera att alla förstod mig precis när jag sa att jag bara var tvungen att klippa mig. Inte en enda protest. Hmpf.)

Idag känns det sååå jäkla skönt! Ni anar inte hur härligt det var att pendla till jobbet idag och inte konstant mötas med blickar som tycks säga 'men vad har du gjort, flicka lilla!?' -- att faktiskt se normal ut igen!
Om man bortser ifrån bröllopsdagen då professionell insatts och löshår krävdes för att få mig presentabel så har jag inte sett så här bra ut på 1 år - Wheee!! Ikväll ska jag fira! Kram på er!

(Ursäkta tråkvarningen på detta men jag är för glad för att bry mig!) =P

Getting hitched!

Hej igen, minns ni mig?

Nämen, sorry att jag återigen glömde bort bloggen men till mitt försvar vill jag åberopa talesättet (?); "Om du inte har något snällt att säga är det bäst att vara tyst".

Inte för att jag har gått och bitchat om det mesta sen vi hördes sist men min hjärna har i huvudsak (haha) varit fokuserad på två ämnnen - det första allmänt trist och det andra lite hemligt (åtminstone tills de facto).

Ämne A; Jag fick en stressvacka igen under större delen av mars. Blä. Fan vad jag är less på detta alltså! Att vilja göra en sak men vara oförmögen att göra den. Betrayed by yourself. Så, jag höll tyst. Det har varit bättre sen dess dock men inte så bra som jag hade önskat.

Ämne B; krävde mycket planering, trots det minimalistiska formatet, vilket gjorde det svårt att blogga utan att avslöja något i förväg...

Intrigued yet?

Vad får man om man kombinerar en tjej i snygg klänning, en stilig karl, lite blommor och några ringar samt en fotograf? Och om man dessutom lägger till lite familj och rådhus och en vigselförättare...

Yep, I got married! :D

Vi gjorde en rätt liten grej med en borgerlig vigsel med närmsta familjen närvarande och middag. Sen bodde vi på hotell över natten, vilket var jättemysigt. Vi ska ha en fest i sommar istället och där har jag tom fått  mig en wedding-planner så det lär nog bli lyckat. :)

Livet som nygift är rätt snarlikt livet innan bortsett ifrån att jag och E är som nykära och har drabbats av någon renoveringsbacill. Skummaste av allt är att jag inte längre har samma namn -- jag undrar hur lång tid det dröjer innan det sitter....ett halvår, ett år, ett årtioende? Wanna bet?

Ha de bäst och jag ska försöka blogga frekvent snart igen.
Don't try. DO!

Hit the road, Zack.

Igår funderade jag och sambon på att gå på bio, men då utbudet inte kändes särskilt lockande - ja det finns faktiskt filmer jag inte vill se - valde vi att köra på filmkväll hemma istället.
Vi såg filmen Due Date, med Robert Downey Jr. och Zack Har-ett-grekisktlåtande-efternamn-och-spelade-the-crazy-guy-in-the-Hangover.

Eller Zack Galifianakis om man vill va petig.

Synopsis; High-strung father-to-be Peter Highman (RDJ) is forced to hitch a ride with aspiring actor Ethan Tremblay (Zack) on a road trip in order to make it to his child's birth on time.

Vet inte vad det var för idioti som fick mig att tro att det skulle vara en bra idé eftersom jag generellt ogillar road trip filmer på principiell nivå. Hela den där 'vi gör en fysisk resa samtidigt som en emotionell resa, är det inte vackert?' går mig lite på nerverna faktiskt. Inte för att det inte finns bra filmer i den här kategorin, det gör det, men det är rätt lätt att misslyckas.

Och de kufiska typer de träffar på denna dubbelbottnade resa för att hjälpa deras emotionella utveckling är inte nödvändigtvis intressanta bara för att de är knepiga! Ett vanligt missförstånd i en viss typ av Hollywood-produktioner.

Anyway, Due Date fick knappt godkänt i kategorin komedi, mest pga dialogen som ibland var rätt kul;

Peter: I despise who you are on a cellular level.
Ethan: Okay, I've heard that before and I'm trying to work on it.  

och castingen, men underkänt som road trip film. Självklart skrattades det åt det sjukt suspekta beteendet men det var ofta för pinsamt för mig. Yep, I'm one of those.

Bättre lycka med lördagskvällen får man hoppas men vi får se hur det blir med det eftersom det står en lite skumt-inbjuden-till middag hos svärisarna (tror jag?) och Melodifestivalen på schemat.

Yeah you're right - It's gonna be awesome!

I really think so. :)

A tale of wants and needs

Ni är säkert less på mina engelska inläggstitlar, men den här gången försökte jag faktiskt tänka på svenska...! Och det blev något som...havregrynsgröt. Så nu förstår ni kanske varför det blir som det blir?

Jag har senaste halvåret hittat tillbaka till mina filosofiska rötter och går nuförtiden och klurar på det mesta mellan himmel och jord. Sprider mina funderingar gör jag också, varese någon vill höra det eller inte. Min bästaste vän gav mig en gång den fina responsen; "tja, det kan man ju också tänka på" efter en stunds tystnad. :) Jag måste ha förvirrat henne totalt!

Anyway.

Detta är antagligen anledningen till att jag klurat på varför jag nu hamnat i en period då jag mycket hellre vill underhållas av same-sex-relationships i form av litteratur och tv än heterosexuella sådana -  och jag tror jag har hittat det ultimata förklaringen!

(Som straight innebär följande förstås en stor del antaganden som jag hoppas ni kan ha överseende med om de är helt ute och cyklar)

En gay person i ett relationsdrama har - i situationens nödvändighet - rett ut skillnaden mellan vad den vill ha, och vad den behöver.  

Som den hobby-psykolog jag kan va är det förstås detta klurande som jag gillar.


Jag tror att många som inser att de attraheras av samma kön inte nödvändigtvis vill (iaf initialt), utan snarare behöver det för att bli lycklig. På ett sätt har de tur, eftersom de tvingas till att göra den distinktionen som många av oss andra missar.

När jag började min datingkarriär ville jag ha en kille som var hårdrockare, rolig, intelligent (teoretisk), framåt och pratsam, känslig, diskussionssugen och som hamnar i centrum i de flesta sammanhang. Phew!


Jag ville ha detta eftersom jag beundrade sådan killar. Men hade jag fångat en sådan hade jag garanterat blivit rätt olycklig. Jag skulle fått sämre och sämre självförtroende och känna att han alltid var smartare, coolare osv än mig. Eller så skulle jag diskuterat och filosoferat och kännt tills jag blivit helt slut! ;-)

Som tur vad insåg jag att det jag ville ha - med samma sincerity som ett barn vill ha största glassen - inte alls var det jag behövde!

Så när jag träffade min älskade sambo kunde jag uppskatta hans lugn och trygghet, konstanta skämtande och totala prestigelöshet. Jag behöver inte vara duktig, smart, cool eller ens intressant med honom och när jag är extra känslig är han bara där som ett stöd. Han är precis vad jag behöver, och i och med det så är han det jag vill ha.

Jag vet det, och jag tror det är därför som vi ha det så jäkla bra, och har haft det jäkligt bra, i 10 år. Det är inte fråga om kompromissande utan att känna sig själv.

Do YOU know your wants...or needs?

Typing with my cold, dead fingers

Finally back from the land of ice and snow!

Eller, not really, eftersom det var minst lika kallt här hemma och framför allt mer snö än i södra Finland, men det känns hursomhelst så. Antagligen eftersom den jäkla köldknäppen slog till i veckan. *brrrr* Och jag, smartskaft som jag är, hade förstås packat alldeles för kalla kläder så jag har behövt hela helgen för att tina upp helt.

Genom att stanna inomhus. Just det.

Har i min isolering valt att modellera om sovrummet igen (och inte bara för att jag spenderat en vecka med kemisk jämviktsmodellering). Modell - lera you say? Nope, much better!

Vi satte upp en 37'' tv på väggen för någon vecka sen som kan vikas ut och det blev riktigt jäkla fult!, så nu måste jag hitta en annan lösning. Är helt besatt av Google Sketchup så jag har snart hela huset i 3-D modell och sovrummet är helt klart ett WIP-projekt.

Vad tycker ni? Modellbilden visar det fäääärdiga sovrummet (Utopia).

Ugly version...

Pretty fantasy...

Kanske inte behöver tillägga att jag även är rätt överförtjust i plommonlila?

Ni får ursäkta tråkvarningen på det här inlägget, men vad annars kan man förvänta sig av en vecka med bara kemi. Min humor är nere på minus. :P

Bättre lycka nästa gång!

KRAAAAM (med iskalla fingrar och rinnande näsa...yum!)

An obsessed fag-hag coming through. Watch out.

Nu gick det långt mellan uppdateringarna igen men till mitt försvar kan jag bara säga att jag ibland glömmer bort att jag har väckt bloggen igen. Oops...sorry?

Ska bla. syssla med sånt här...

Den senaste veckan har dock varit rätt pissig. Jag har vart så himla trött att eftermiddagarna på jobbet varit en ren pina. Jag hoppas bara att det släpper snart för nästa vecka ska jag vara i Åbo, Finland på doktorandkurs... i Kemi... Rätt avancerad kemi dessutom så jag har inte tid med någon extrem trötthet.


Min lilla skrytförsök här faller rätt platt eftersom jag inte riktigt kan läsa av det där diagrammet. Vi kan kalla det ett intimidationsförsök istället. :)

***

På privata sidan har jag tillsist hittat en ny besatthet, vilket jag tar som en indikation på att jag måste må jäkligt mycket bättre. Wheee!!
Sist jag var så här inne i något var Twilightböckerna 2008 (no judgement please...please?) så det var på tiden!

Besattheten ifråga är TV-serien Queer as Folk (2000) och jag har redan på 1,5 vecka tittat mig igenom...ehm...okej, låt oss säga en jävulsk massa avsnitt!

Not saying a word....nope...jag har inte hunnit med tre säsonger...na ah.

I'm completely and irrevocably in love with it! :)

Jag är generellt en total sucker för bra relationsdraman och på något sett blir det sjukt intressant när personerna är av samma kön och därmed inte styrs av inlärda könsroller. Dessutom finns andra storylines tillgängliga så serien känns inte upprepande. Awsome!

Brian and Justin...

Inte för att jag behöver förklara mitt intresse (besatthet?) till er förstås...Allt det sexiga man-on-man lovin' som visas i serien räcker nog som motivation för de flesta, iaf om man tänder på män.  Min stackars (knappast!) pojkvän har klart märkt av den effekten hos mig. Oops, to personal? Scratch that then ;).

You don't agree? Liar...

Har sedan alltid tyckt det är något riktigt härligt, vackert, sensuellt (and damn hot!) med två män som kysser varandra...

I wonder why that is? Darn, verkar som jag är helt straight ändå...eller så kanske en gay man? We'll never know... :P

/Proud fag-hag.

Trevlig helg på er!

Världens mest geniala idé!

Nope. Ingen hybris alls. =)

Jag har alltid haft en tendens till att vilja designa mig igenom problem.
Som att allt blir lite lättare om det är inpackat i en smart, snygg design. Det kan gälla allt från helt triviala saker såsom att veta när bussen hem går till lite mer ordentliga hinder såsom skriva CVt eller exjobbsrapporten, men gemensamt dem emellan är att jag alltid börjar med utseendet.

Söt va?

• Jag kan inte börja skriva innan dokumentet har en genomarbetad layout
• Ev. scheman och planer skrivs om och färgkodas.
• Min minibusslista sammanfattar alla turer, är färgkodad, liten och inplastad. -->
• När jag tog körkortet gjorde jag en liten handgjord, och färglagd, kortlek med vägmärken.

Ni anar trenden va? ;) Det kan tyckas slöseri med tid, överarbetning osv men jag tycks helt oförmögen att hoppa över designsteget.

Nu när jag då 'är tillbaka' har jag bråkat lite med att hitta ett snyggt anteckningsblock som dessutom funkar att använda. Jag gillar whitelines för skrivandet men jag vill ha hårda pärmar så man kan anteckna utan bord på föreläsningar och liknade och vanliga block är så fula. Med min lilla...eh...egenhet blir det därför lite svårt att...'va tillbaka'. ;)

Så i torsdags fick jag då världens mest geniala idé!

...*trumvirvel*...

Varför inte sätta ihop ett eget block - det ultimata blocket! - själv?  
So that's what I did;

Här börjar vi... ett kollegieblock

Bytt framsida till hård och snyggare

Satt in ett försättsblad så den inte försvinner

En kalender för 2012

De eftersökta vita linjerna

Då jag kunde la jag till några rutat oxå

Telefonlista om mobilen försvinner

En utvikbar projektplan!

Slutligen en plastficka.

 Var inte detta världens mest geniala idé? :D

Intressanta repliker

Det här inlägget har varit på gång hela veckan men av någon anledning kom jag mig aldrig för. Är nog inte riktigt med på det här om att bloggen är upptinad misstänker jag.

Hursomhelst.

Förra helgen var jag med bästa vännen och bästa pojkvännen och såg The Girl with the Dragon Tattoo på bio tillsist (nope, det här är kommer inte bli ett recensionsinlägg).

På det stora hela var den nog till 70% re-make av svenska filmen och resterande del filmatisering av boken. Om detta är bra eller dåligt är svårt att säga men själv var jag...förvånad...av att så stor del av filmtekniken var identisk; samma kameravinklingar, samma scentolkning osv.

Dock ingen dålig film, och rolltolkningarna var jättebra. Craig var som misstänkt mkt bättre som Blomqvist och Mara gjorde en intressant Lisbeth. Även om jag gillade Rapace bättre så var Maras tolkning mer...udda/autistisk/creepy.

Anyway. 

Det var inte detta jag skulle svamla om utan ett citat i filmen som har legat i huvudet på mig sen dess. (Jag kommer nu utgå från att ni - som typ alla svenskar - har stött på storyn i någon form. Om inte, SPOILERS ahead.)

I filmen smyger Mikael runt i Martin Vangers hus efter han upptäckt kopplingen och sen när han hör Martin komma hem försöker han smita ut, men Martin hör honom i slänten och ropar efter honom.
Martin är trevlig och bjuder in Mikael på en drink och pratar normalt med honom. Mikael följer med tillbaka in TROTS att han vet att han borde springa åt andra hållet.

Skarsgård som Martin Vanger

När sedan Martin har Mikael under pistolhot säger han då typ följande (från minnet mitt) syftande på att Mikael följde med in;

"It always surprises me that the fear of being rude is stronger than the fear of pain."

Rädslan för att var oförskämd är starkare än rädslan för smärta. Är inte det både helt vansinnigt och helt korrekt på samma gång?

Jag insåg att jag ser detta överallt. Kanske inte direkt i dess originalform - rädsla för smärta får symbolisera självbevarelsedrift - men annars finns detta i extremt många interaktioner mellan människor.

Varje gång du inte säger vad du tycker.
Varje gång du börjar prata med den där bekanta på stan när du egentligen hade velat gå vidare.
Varje gång du svarar 'nä jag har tyvärr inget jobb just nu' i falsk positivism och måste mottaga oönskade sympatier.
Varje gång du säger 'nä du stör inte' när personen eg gör det eller, 'nä jag har tid' när du inte har det.

Jag visste att jag inte gillade småprat och bekant artighet, men nu när jag såg fenomenet taget till sin spets - jag är på väg att bli mördad för att jag inte vill vara oartig - känner jag att den här idiotin måste avvecklas!

Så jag tänker sluta vara artig och jag tycker ni ska göra det med.

Missförstå inte, det innebär inte att jag föreslår att man ska vara oartig, utan att man ska sluta överkompensera rädslan för att vara oartig med att vara så 'överartig' att man ignorerar vad man själv vill och önskar.

Håller ni med?

The Lost Year - Chapter 1: Objektsexuell?

PROLOGUE

På grund av min långvariga dvala har ni förstås missat en massa (och jävligt få, om man ska vara helt ärlig) händelser - av mer eller mindre stor vikt. Nänä, sluta sucka nu...och låt bli..! -- sluta försöker stänga ner fönstret!

Såja, lugn och fin. ;)

Jag tänker förstås inte ta och sammanfatta allt som hänt sen 'sist', don't worry. Det skulle knappast intressera någon och vara ett stort slöseri med tecken - men - jag tänker emellanåt blogga om något som hänt det senaste 1,5 året (japp, det är verkligen så lång tid som gått)...

Så, utan mer dravel presenterar jag härmed avsnitt ett i följetongen  
The Lost Year - A Brief History, by Aerie.

CHAPTER 1: THE HOUSE JACK BUILT

I bought a house!
Första april 2011 flyttade vi in och jag är så kär! Känns härligt att slippa dejtandet och jag tror det är äkta kärlek som kommer hålla i längden. :)

Vi har en gullig liten tegelvilla med 1,5 plan + källare och jag trivs så jäkla bra att jag inte kan fatta hur vi stod ut i lägenheten så länge som vi gjorde. Måste varit in denial.

Home Sweet Home

Både nära till affär och nära till skog och utan grannar som smyger in och försöker tvätta i vår tvättid! ;)

I love it! 

Sen att vi bor närmre the extended family (jag har bytt ort också) är ju inte ett minus heller.Whopeee!

(Disclaimer; Vi har förstås en helt platonisk relation till huset och all antydan till annat bör ignoreras...For now.)

- Japp, min humor har inte förbättrats i år heller.

TO BE CONTINUED...

Apocalypse now, med seg kola på topp!

Gott Nytt År(!) kanske man ska börja med.

2012. Jordens undergång. Min ursprungliga disputation.
Whichever comes first.

Hehe. Nädå, jag ska inte vara pessimistisk -- eller ens realistisk.
Jag tror faktiskt på 2012!

Visst, jag hade höga förhoppningar på 2010 också vilket totalt gick åt skogen och 2011 bara försvann (jag är fortfarande övertygad att det gick 1 dag på 3 förra året).

När Jan Malmsjö körde nyårsklockan vid tolvslaget i lördags (som förövrigt spenderades på ett lyxigt partaj med massor av nya människor. KUL!) kände jag mig faktiskt lite andaktsfull och - dare I say - hoppfull.

Jag vet att 2012 kommer bli bra. JAG VET. Inte bara för att det måste utan för att det kommer bli så. Just det.

Och om inget annat funkar så kommer det bli bra eftersom jorden tydligen ska gå under i år och vi måste ju sluta på topp! With a bang!

No, with a Big Bang! :D *crazy eyes*

I'm sorry. Jag är trött! Jag är trött som endast någon fast i seg kola och kämpat ett tag för att komma loss kan vara.

TRÖTT!!

Det här året har verkligen börjat trögt. Jäkla 2012! Kan till och med vara så att jag är så trött att jag helt tappat humorn. Sorry again.

Ta en kaka till.

Gott nytt år! :)