Confessions of a dangerous mind

Jag är 25 år gammal och har tydligen inte kommit längre i min mentala mognad än att jag blir besatt, tillsammans med ungefär hälften av världens tonårstjejer, i en bokserie som ger en rätt naiv, melodramatisk och ofeministisk syn på kärleken (rekord i meningslängd?).

Japp, jag är en Twilighter.

Jag läste tonårs-vampyr-romans-thriller-serien "The Twilight Saga" på fem dagar första gången (ja, jag har läst den mer än 1 gång...kanske även mer än 2 gånger....kanske även mer än 3 gånger(!)...judge all you want). Det var en tung vecka - känslostormar och depressioner omvartannat och jag insåg inte förrän det var för sent att jag fastnat helt i den nya inne-drogen för kvinnor.



Trodde att jag hade blivit frisk.

Att jag börjat återhämta mig efter avgiftningen och börjat hitta nya kickar i livet men så - out of nowhere (that's a lie - snarare från Vancouver) - började plötsligt bilder och nyheter från inspelningen av "New Moon" (2:a boken) dyka upp lite här och var och vips - eufori av den sorten där man drabbas av en oförklarlig lust att skrika "wheeeeee!" infinner sig omedelbart. Patetiskt. Tragiskt. Så vad gör jag? Jo, jag öppnar första boken igen och börjar om för X:e gången.

Inte smart. Snarare direkt ointelligent. Film nr 2 kommer inte förrän i november 09, och hur många gånger kan man egentligen läsa något innan det tillsist är en gång för mycket? Det är något som jag verkligen inte vill upptäcka - I need my drug!.

Dessutom är en bieffekt av den här drogen ett starkt behov av att frälsa andra - Jehova style - och sprida budskapet till övriga intet ont anande homo sapiens, så därför; PUSH THIS BUTTON hihi (and for Edward's sake - go for the english version!)....

Rädd för att bli beroende? Jag har ju självklart överdrivit alltihop ...PUSH THE GOD DAMN BUTTON!.

Uppdatering av mental status

Jag känner en klump i magen, pulsen ökar och svetten bryter fram lite vid hårfästet. Jag bläddrar febrilt bland gamla mötesprotokoll, anteckningar, tidsplaner och excel-filer men ingenting ger någon lättnad.

Vad är problemet?

Min handledare har föreslagit ett doktorandmöte. Inte så farligt egentligen - men jag är oförberedd och har ännu inte bestämt mig för om jag ska lägga kortena på bordet eller inte. Ska jag berätta hur jag mår? Ska jag berätta att jag misstänker att jag kan vara i förstadiet till en konstig form av utbrändhet?

Utbrändhet låter ju som om något har brunnit upp, eldats för snabbt. Ljuset släktes och endast mörker finns kvar. Suntliv.nu hade följande definition;

"Ett långvarigt negativt, arbetsrelaterat, sinnestillstånd hos 'normala' individer, som framför allt karakteriseras av utmattning, olust, en upplevelse av nedsatt kapacitet, minskad motivation och utveckling av negativa och destruktiva attityder och beteenden i arbetet.

Uppstår ur en situation av bristande överensstämmelse mellan ambition och verklighet."

Då innefattas ju även sådana som inte på något sätt eldats upp för snabbt utan är under- snarare än överarbetade. Man har alltså inte nödvändigtvis tappat orken för att man tagit i för hårt (som om man sprungit för snabbt uppför en backe och sen inte kan springa mer) utan det kan även uppstå av den totala motsatsen, sk boreout (se här). Tydligen finns flest mängd utbrända bland arbetslösa och studenter.

Hur kommer man ur det? If you have the recipe, please share it...

La Voix - seriously?

Jag anade redan innan lördagskvällen att detta skulle bli den mest otippade melodifestivalsfinalen sen de började med delfinaler men jag hade inte kunnat gissa den här utgången.

Vem är det som gillar La Voix - seriöst alltså? Svenska folket gav den mest poäng så då måste det finnas människor som tycker den är skitbra - men vilka är de? Är de gamlingar? Tonåringar? Medelålders kvinnor? Skåningar?

Det är då inga som jag stöter på i min vardag överhuvudtaget. Närmsta jag kommit är att en på jobbets morsa gillade den. Högst märkligt.

Jag brukar dessutom vara rätt synkad med den allmänna massan i sådana här fall. Inte för att den är förskräcklig eller så... but... I just don't see it. Lite trist också med en låt man inte kan sjunga med i ens om man försöker.

Aja, jag är inte bara schlagerfjolla -- jag är också filmfreak. Ikväll ska vi gå och se Watchmen på bio. Jag hoppas verkligen att den är bra med tanke på att den är över 2h & 40 min lång! :) Kanske återkommer med recension.

/H.E.A.T all the way

The girl with the dragon tattoo

That's me!
Eller ja, bloggnamnet kanske kan accepteras som en form av beskrivning av mig även om den på intet sätt är tillräcklig. Jag HAR en hyffsat stor drake tatuerad, den första av många (många vad? Drakar? Tatueringar? Hemskt otydlig människa det här).

Hursomhelst.

Någon gång innan jul bestämde jag mig för att börja blogga, trots att jag generellt haft ett rätt stort ointresse för bloggar i allmänhet (eller kanske bloggar skrivna av någon annan än dig själv? ego-varning).

Jag kom dock fram till att jag inte skulle börja blogga förrän jag
1. kommit på ett bra namn till min blogg
2. lyckats få till en estetiskt snygg blogg
3. bestämt mig för vad i helsike jag ska skriva om!

Bra plan. Tydlig plan.

Den planen sprack förstås totalt. Namnet togs på ren idétorka när jag plötsligt tänkte att just NU vore det lämpligt att starta en blogg. Jag hade samma dag läst en recension gjord av New York Times på Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Den amerikanska titeln som är "The girl with the dragon tattoo" fastnade visst på något sätt i mitt huvud och när jag startade bloggen var det det enda namn jag kunde komma på. Helt ogenomtänkt. Och eventuellt rätt töntigt också.

Som synes är den inte estetiskt snygg heller, även om jag misstänker att den kunnat vara fulare. Slutligen, så har jag ingen som helst aning om vilken av mina personligheter som kommer fastna här.
Den som läser får se.