Anyway.
Idag kommer jag skriva två inlägg; detta det första innehåller någon form av förklaring till den långa tystnaden/terapeutisk svammel och kan utan problem ignoreras, det andra ska föreställa ett 'normalt' (haha!) inlägg och vi kan alla gå vidare och låtsas som att ingenting har hänt efter det här inlägget... agreed? 1st rule of fight club - don't talk about fight club.
Ni kommer kanske ihåg den där stressen jag fastnade i tidigare? Well...det verkar som att det var lite värre än Karlssons klister. Snarare kvicksand då alla försök att komma ur den gjorde att jag bara fastnade mer...Och följderna blev lite som eftersvettningar efter ett träningspass- "jag har ju slutat träna..varför svettas jag fortfarande?"
"jag har ju inga mastiga deadlines nu...varför är jag fortfarande så stressad?"
Det är helt sjukt. Minsta lilla 'deadline' får mig helt upp i varv. Förra veckan hade jag en beräkning som skulle vara gjord tills på torsdagen; hela veckan hängde den över mitt huvud och gjorde mig illamående, stressad och lite panikslagen för varje dag som gick. Torsdag fm tog jag tillsist tag i det och...den jäkla beräkningen tog FEMTON MINUTER!
3,5 dagars ångest - för 15 minuter.
Sjukt.
Så ni kan kanske förstå att alla 'måsten' på det privata planet har varit nödvändiga att avskaffa. Om det så är att ringa pappa för att det var ett tag sen, träffa den där bekanta som du egentligen inte har så mycket gemensamt med eller skriva ett blogginlägg från en existerande idé så ökar det på stressen lager för lager. Och jag kan inte hantera det.
Inte för att det egentligen är jobbigt eller otrevligt eller svårt (det var inte den där beräkningen heller) utan för att min hjärna just nu - av någon anledning - gör allting stressfyllt.
Jag har aldrig någonsin varit så stressad som jag var i april-maj! - och jag hoppas jag aldrig blir det igen. Stressen var fysisk, en evig följeslagare som förgiftade varenda cell och gav illamående, migrän och... inte trötthet direkt, utan snarare - apati.
Prova ha apati och panik samtidigt! Jävligt trixigt.
(Jag svamlar.) Ni minns kanske inlägget efter, när jag frågade om hur man egentligen lever? Well...verkar inte som att jag riktigt kommit på det än heller. För att fly min skuggande följeslagare har jag kastat mig på det enda jag kunde -- läsande. Jag läser jämt just nu; varenda fri minut jag har...och det är inte direkt nöjsamt heller vid det här laget för jag konsumerar! Jag gör den litterära motsvarigheten av att trycka i mig 200g choklad på 10 min istället för att njuta av varje bit. Det är inte rätt, det är inte rogivande eller kul och jag försöker lugna mig. Detox in progress...hehe.
Hursomhelst. Jag berättar inte detta för att ni ska lösa mina problem och ge mig råd, jag ber inte heller om er sympati - det jag vill ha och önskar...är förståelse. Detta gäller framförallt er som känner mig personligen... just, cut me some slack, you know? ;) Tills jag fått kläm på det här...
Jag blir bättre successivt - hey, jag skriver ju ett blogginlägg eller hur? - och jag har långsiktiga planer för hur jag ska fixa det...och det är - tack och lov - snart semester (!)... så det kommer ordna sig, okej, no need to worry!
Slutligen, jag gör ett undantag för ev. kommentarer till det här inlägget men utöver det...
...remember the 1st rule of fight club!
...or suffer the wrath of the dragon. ;)
2 kommentarer:
Då skriver jag att du/ni är såååå välkomna till min 30-års tårta nästa helg! Då har du en suvverän tårta gjord av min älskade sambo att se fram emot! =)
Kramar i massor!
/Petran
Skönt att du är tillbaka men hoppas att din hjärna kan sluta stressa upp sig snart. När blir det semester? Kram!
Skicka en kommentar