No chocolate for me

Ni vet det där valet man har framför sig efter att lite distraherat kliat sig på benet och upptäckt ett myggbett? Klia, eller inte klia.

Konsekvenserna är egentligen rätt tydliga; om man bara låter bli och håller ut så kommer bettet snart inte kännas av längre men om man kliar fås en omedelbar tillfredsställelse, men, med följden att irritationen ökar och ökar tills det byts till smärta. Borde alltså vara ett enkelt val att inte klia, så varför låter man inte bli?

Så kände jag någon månad sedan inför den sk. nationalhändelsen som är det kungliga bröllopet.

>> Klia eller inte klia. <<

På det stora hela är jag inte direkt en militant motståndare till monarkin även om jag har väldigt svårt att logiskt acceptera att vi har det i praktiken, även om den är konstitutionell.

Citat från Wikipedia:

"Ämbetet är ärftligt i enlighet med successionsordningen...Sedan 1979 kan den endast tillfalla efterkommande till Carl XVI Gustaf, som också är Sveriges nuvarande kung"

"Sveriges tron räknas som det högsta ämbetet i Sverige och kungen har formellt sett den högsta militära och sociala rangen i landet."

"Kungahuset finansieras med skattemedel från svenska staten."

"Konungen kan ej åtalas för sina gärningar."

Jag tycker detta är ologiskt och även oförenligt med demokrati. Det är inte jämlikhet att vissa utvalda kan ärva ett jobb och privilegier, vara ovanför lag... det är heller inte jämlikt att vissa 'utvalda' (lyssna efter den tydliga sarkasmen) inte kan välja sitt liv fritt och är sedan födelsen fast i samhällets spotlight under press och krav. Men Sverige håller inte med; 2005 ville 80% behålla monarkin.

Och det är här...det är detta som gjorde att jag kliade. Jag kliade och kliade tills det blev plågsamt och blodigt och tills jag äntligen insåg att totalt undvikande av alla huvudmedier är ett måste. Klia är förstås metaforen för 'irritera mig på fokuset, hypen och pretentionerna kring det kungliga bröllopet'

Aftonbladet idag...

Jag menar, kom igen!
Det finns särskild kunglig choklad på ICA i olika sorter, och värre än choklad - jag har även hittat mazariner och kiviks äppelmust, det finns specifika paneler som diskuterar kläderna, TV sänder alltihopa, nyheterna diskuterar kring politiska följder, it goes on and on. Men det som riktigt går mig på nerverna, är att folk gillar det. Folk köper mazarinerna och chokladen JUST EFTERSOM Victoria och Daniel är på förpackningen. De köper Aftonbladet och Expressen JUST FÖR att löpsedeln säger 'Därför gillar svenskorna Daniel'.

Det känns så patetisk på något sätt. Varför detta fokus? De är inte mer eller mindre värda än dig, det är bara två människor som ska gifta sig. Två stackare som får varje steg, varje skift i position från ena benet till det andra bevakat och analyserat. I wouldn't trade with them for the world.

En man med fula glasögon och en lång brunett som varit tillsammans ett bra tag ska gifta sig.
Jag förstår inte varför detta kräver mazariner och äppelmust.

The ramblings of a twisted mind

Bloggen är inte övergiven - jag lovar. På sin höjd har den hamnat i koma eller frysts temporärt i väntan på upptining. Ge mig en hårtork någon...
Anyway.

Idag kommer jag skriva två inlägg; detta det första innehåller någon form av förklaring till den långa tystnaden/terapeutisk svammel och kan utan problem ignoreras, det andra ska föreställa ett 'normalt' (haha!) inlägg och vi kan alla gå vidare och låtsas som att ingenting har hänt efter det här inlägget... agreed? 1st rule of fight club - don't talk about fight club.

Ni kommer kanske ihåg den där stressen jag fastnade i tidigare? Well...det verkar som att det var lite värre än Karlssons klister. Snarare kvicksand då alla försök att komma ur den gjorde att jag bara fastnade mer...Och följderna blev lite som eftersvettningar efter ett träningspass- "jag har ju slutat träna..varför svettas jag fortfarande?"

"jag har ju inga mastiga deadlines nu...varför är jag fortfarande så stressad?"

Det är helt sjukt. Minsta lilla 'deadline' får mig helt upp i varv. Förra veckan hade jag en beräkning som skulle vara gjord tills på torsdagen; hela veckan hängde den över mitt huvud och gjorde mig illamående, stressad och lite panikslagen för varje dag som gick. Torsdag fm tog jag tillsist tag i det och...den jäkla beräkningen tog FEMTON MINUTER!

3,5 dagars ångest - för 15 minuter.
Sjukt.

Så ni kan kanske förstå att alla 'måsten' på det privata planet har varit nödvändiga att avskaffa. Om det så är att ringa pappa för att det var ett tag sen, träffa den där bekanta som du egentligen inte har så mycket gemensamt med eller skriva ett blogginlägg från en existerande idé så ökar det på stressen lager för lager. Och jag kan inte hantera det.

Inte för att det egentligen är jobbigt eller otrevligt eller svårt (det var inte den där beräkningen heller) utan för att min hjärna just nu - av någon anledning - gör allting stressfyllt.

Jag har aldrig någonsin varit så stressad som jag var i april-maj! - och jag hoppas jag aldrig blir det igen. Stressen var fysisk, en evig följeslagare som förgiftade varenda cell och gav illamående, migrän och... inte trötthet direkt, utan snarare - apati.

Prova ha apati och panik samtidigt! Jävligt trixigt.

(Jag svamlar.) Ni minns kanske inlägget efter, när jag frågade om hur man egentligen lever? Well...verkar inte som att jag riktigt kommit på det än heller. För att fly min skuggande följeslagare har jag kastat mig på det enda jag kunde -- läsande. Jag läser jämt just nu; varenda fri minut jag har...och det är inte direkt nöjsamt heller vid det här laget för jag konsumerar! Jag gör den litterära motsvarigheten av att trycka i mig 200g choklad på 10 min istället för att njuta av varje bit. Det är inte rätt, det är inte rogivande eller kul och jag försöker lugna mig. Detox in progress...hehe.


Hursomhelst. Jag berättar inte detta för att ni ska lösa mina problem och ge mig råd, jag ber inte heller om er sympati - det jag vill ha och önskar...är förståelse. Detta gäller framförallt er som känner mig personligen... just, cut me some slack, you know? ;) Tills jag fått kläm på det här...

Jag blir bättre successivt - hey, jag skriver ju ett blogginlägg eller hur? - och jag har långsiktiga planer för hur jag ska fixa det...och det är - tack och lov - snart semester (!)... så det kommer ordna sig, okej, no need to worry!

Slutligen, jag gör ett undantag för ev. kommentarer till det här inlägget men utöver det...
...remember the 1st rule of fight club!

...or suffer the wrath of the dragon. ;)

Time to meet the parents?

Jag suger verklig som bloggare just nu, dels verkar jag aldrig uppdatera och när jag gör det skriver jag något ointressant. Bleh...I'm surprised you're still hanging around. (Förra inlägget kan iofs hamna i kategorin 'dumphål för allmänt nonsens så slipper min omgivning höra det' - Pojkvän var rätt less...hehe)

Ska försöka ändra på detta (kan dock inte garantera nivån) och jag har faktiskt en hög med uppdämda inläggsidéer som ligger och väntar - när ni minst anar det kommer en attack. Haha!

Fick en intressant uppenbarelse i veckan.
*trumvirvel*

Husletning och partnerletning är i princip samma sak. Nästan bokstavligen. *nickar*

Va, köper du inte detta rakt av? Okej, det är kanske inte exakt samma användningsområde (om du inte är objektsexuell förstås), men det är allt jag kan ge dig! Need proof?

- Allt börjar med att man kollar in marknaden lite (dejta); vad finns, vad vill jag ha...vilka tänder jag på. ;)
- Man får en förutbestämd idé om vad man söker men helt plötsligt märker man att man attraheras av något annat än det man trott (inte bara långhåriga hårdrockshunkar som funkar tydligen...).

My boyfriend don't look like this, but I love him anyway! =)

- Man kan inte bara se till objektets yta utan potentialen (klädstil kan uppdateras, benstommen är vad den är).
- Viktigt att hitta dolda fel och skador i förväg då dessa kan bli jobbiga att reparera i efterhand (spelberoende kan bli kostsamt...)
- Man försöker väga det man får mot vad man tror finns kvar där ute (Gräset grönare?)
- Se till att komma överens med hans vänner är en bra idé (galna grannar? Insekter?)
- Se till att han brutit ordentligt med exet, kan bli jäkligt plågsamt annars.

- Slutligen, kan du ser er bli gamla tillsammans? ;)

Behöver jag fortsätta? Hehe.

I måndags var vi på en öppen visning av ett hus. Vi for i renkognitionssyfte; det såg fint ut på nätet men vi var inte särskilt intresserade då det saknade många av de grejer vi letar efter. Idag ska vi titta på det igen och vi är chockerat förtjusta. Vi förstår det inte riktigt själva men av någon anledning tänder vi till. Kvällen får avgöra antar jag om det bara är en crush eller potentiell långvarig kärlek. ;)

Det är Robin Hood jag vill ha...

*dramatisk röst* :)

Maj har länge varit en populär månad för svulstiga Hollywoodproduktioner och i år är schemat så späckat att man jävligt snabbt hamnar efter om man inte är på bettet.

v18:	Iron Man 2	sen är det en veckas paus innan;
v19:	Robin Hood	v23:	The A-team
v20:	(nu)Prince of Persia	v26:	The twilight saga: Eclipse
v21:	Sex and the city 2	kommer i juni.

Visst, tittar man över listan så är det inte några skrämmande djupa och särskilt berörande filmer vi snackar om men jag vill likväl se dem - underhållning, you know, och gärna innan de dumpas ner i mindre salonger (inte lika kul).

Däri ligger förklaringen till att vi i helgen såg både Iron Man 2 (som vi missade förra helgen pga Frankrike-resor och whatnot) och Robin Hood.

Första Iron Man var lite av en positiv överraskning, men trots det gick jag in med inga andra förväntningar än att Mickey Rourke skulle se cool ut när vi nu såg 2:an i fredags. Och ja, Mickey Rourke såg cool ut. :)
Underhållningsvärdet var högt, och även om storyn inte var den tätaste jag varit med om så gillade jag den på något sätt. Robert Downey Jr som Tony Stark är dessutom en härlig mix av karismatisk, arrogant skitstövel och intelligent men sårbar hundvalp. I like!

Robin Hood, som var för fullbokad på fredagen sågs istället i söndags. Jag har känt mig lite ambivalent inför denna; å ena sidan är just den här sortens produktioner mina absoluta favoriter: intensiva, brutala, råa känslor och ett intryck av något större än en själv. Å andra sidan har trailern mm snarare gett mig känslan av deja vu, ytterligare förstärkt av castingen (Russell Crowe, Cate Blanchett).

Ridley Scott gjorde även Gladiator (som är en fantastisk film!) och det känns som att han försökte plocka fram samma recept här men att det plötsligt inte gick att läsa och kakan fick för mycket jäst - eller nåt. Visst är metaforer härliga? hehe.

Den är egentligen inte dålig. Vissa tycker säkert den är kanon. Den var snygg, välgjord och det kändes kul med en ny vinkel på storyn och första halvan var tom riktig bra - men den byggde som aldrig vidare. Max von Sydow's rollfigur var eg den enda som jag kände för.

You don't have to take that tone with me, Mr!

Filmen föll lite i samma fälla som många skräckfilmer gör ibland, ni vet, när man ser någon blir nedhuggen och tänker 'jaha, där dog han' istället för 'nej, nej, NEJ!'. Man brydde sig inte riktigt helt enkelt (andra halvan) och motiven bakom agerandena var luftiga och engagerade inte.

Den hade tyvärr även några 'Oh, come on!'/'Oh no you didn't!' - ögonblick som aldrig främjar; bland annat en slowmotion shot av Robin Hood när han skrikande kommer upp över vattenytan som fick mig att vrida mig obekvämt i stolen. Klyscha i kubik.

Lite som den här scenen i Sagan om ringen.

Det var alltså mest bara yta - en jäkligt fin yta, men ändå. ;) och kanske alldeles för lite originalitet. Slutligen försökte de klämma in för mycket och upplösningen var allt annat än tillfredsställande.

Total sågning? Nej då, varför tror ni det? Hehe.
Fick en 6:a av mig och den är sevärd - dock kanske inte mer än en gång.:)

Got the life

Tänkte här ta och sprida den glada (?) nyheten att jag inte bara är närvarande - jag lever också! Ikväll firas min frigörelse - åtminstone för ett tag framöver - från mitt galna stressande och överdrivna arbetande. Whoohoo.

I got the life back. =)

Enda problemet är väl kanske att jag inte riktigt kommer ihåg hur man gör. Ni vet. När man lever.

Vad tycker jag är kul? Don't really know.
Vad brukar jag göra på fritiden? You tell me.

'Läsa' vet jag att jag gillar för det har jag sysslat med mellan stressandet och 'sova' har jag saknat så det ska jag nog hänge mig åt. Lite välbehövligt 'make it up to poorly abused boyfriend' bör jag nog slänga in också, men bortsett från det... Who knows?


Det är alltså fritt fram för förslag och jag lämnar härmed golvet öppet till era briljanta hjärnor (hur vet jag det, ja ni hänger ju på den här bloggen...hehe):

- Vad är kul?
- Vad borde jag syssla med?
- Vad önskar du att du kunde göra mer av om du hade tid?

Här har Du ett fantastiskt engångserbjudande att leva lite mer än 100 % - genom mig. Take it.

----
Ps: Japp, jag har blivit helt galen. Exakt, stress+ingen sömn+panik rekommenderas inte. Jomenvisst, jag är hög på något - vad det vet jag inte. Och självklart, det kommer komma ett riktigt blogginlägg inom kort.
Celebration, people!!
----

Easy there, tiger!

Stress är ett rätt mystiskt fenomen tycker jag för det manifesterar sig på väldigt olika sätt varje gång. Som jag skrev sist är jag just nu inne i en extremt stressig jobbperiod med väldigt distinkta deadlines och läget ser rätt tungt ut.

Hade min fina dag-för-dag planering kunnat prata hade den skrikigt "You're screwed!" typ var 5:e minut i pipig röst. Hehe. Nu kan den inte det vilket gör att jag fortfarande tror jag har en teoretisk möjlighet att hinna klart det här. Denial, denial...;)

Just denna stressvända har jag varit fullkomligt bipolär!
Å ena sidan i fullkomlig panik; "du kommer aldrig hinna det här, omöjligt, omöjligt!" och i nästa sekund rätt lugn; "nämen, det är ju inte så himla mycket ändå..."

För varje svängning blir det jobbigare och jobbigare och nu känner jag mig nästan mentalt misshandlad!


Min stackars sambo tycker jag mest synd om.
Dels klänger jag på honom så fort jag får chansen och hoppas att han ska skrämma bort alla problem. I nästa sekund blir jag as-arg för att han behagar skämta med mig eller står i närheten, eller...andas?

Häromdagen blev jag ilsk för att han helt utan vidare diskade och dammsög! Är inte det bara helt sjukt?

"Förlåt" följs av "det är inte mitt fel, det är stressen" och "så här är det att vara tillsammans med en tjej". Det är vid sådana tillfällen jag även kan dryfta teorier om att homofobi bara är avundsjuka. ;)

Så... ni ska kanske va glada att ni sluppit mig på sistone... Just saying...;)

Varför ska det vara antingen eller?

17 dagar utan blogguppdatering är riktigt dåligt, även för att vara jag - och säkerställer dessutom att de läsare jag ändå trots allt har, lämnar mig övergiven, blodig och ensam kvar här i webrymden.... *snyft*

Eller?

Hehe. Nog med dramatiska överspel. ;)

Den verkliga anledningen till inläggsbritsen är så trist som...jobb. Jag jobbar jämnt just nu - kvällar, helger och tja....dagar förstås. ;) Detta lär fortsätta ända in i maj, men jag ska försöka kommunicera någon gång då och då åtminstone. Starting today.

* * *

Jag har tagit upp det här någon gång tidigare men häromdagen fick jag ett återfall igen. =)

Jag blir så arg och less på folk i allmänhet när jag läser artiklar, bloggar, krönikor, whatever eller ser program som fokuserar på någon form av problem i samhället. Oftast har dessa objekt även på ett bra och retoriskt sätt belyst frågan, vilket gör massans reaktioner i kommentarer mm än mer obegripliga.

Jag vill slita mitt hår skaka dem tills de fattar någonting överhuvudtaget!

Det ska alltid vara antingen eller. Svart eller vitt. Varför kan folk inte bara ta åt sig ämnet, fundera lite och formulera en faktisk åsikt? Nä, det blir bara motstånd direkt. Direkt på defensiven.

Tex, för några veckor sedan publicerade Aftonbladet att H&M blivit anmälda för att ha spridit osunda ideal med en alldeles för mager modell. Bland kommentarer hittar man istället för diskussioner kring detta i huvudsak attacker på feta människor. "Fetma är mycket större folksjukdom minsann!"

Jaha? och hur har det med saken att göra?

Man kan tycka att undervikt är dåligt ideal UTAN att mena att övervikt bör vara ideal. Bara så ni vet.

Samma sak syns mycket tydligt i genusdiskussioner. I efterspelet från Bjästa läste jag en krönika som tog upp hur tonårstjejer förhåller sig i blandad grupp - att de har nästan enbart fokus på killarna och inte sig själva eller varandra. Alla kommentarer menade typ att "manshatet måste stoppas" och "feministjävlar som tycker allt är männens fel" istället på att fundera på VARFÖR samhället lär tjejerna att han betyder mer än hon. SAMHÄLLET - inte män.

(Och om de här snubbarna tolkade "samhälle = män" så var ju tesen i krönikan redan där bevisad. Idiots.)

I alla våldtäktsdebatter är det alltid X antal killar som tar upp hur vidrigt det är med alla falska våldtäktsdomar (en myt btw, våldtäkt är i princip ett straff-fritt brott i Sverige) eller att tjejen var utmanande klädd och sugen och det kan va svårt, istället för att fokusera på frågan.

Huh? Som att en normal, mentalt frisk kille inte skulle märka att tjejen verkligen menade nej åtminstone någon gång på vägen till sänghalmen? Eller att "tjejer våldtar också minsann". Samma sak igen - på vilket sätt utesluter det ena det andra?

Jag blir så frustrerad, för detta hämmar utvecklingen så enormt!

Jag önskar jag hade kunnat reagera som Stewie... Maybe I'm the idiot?

Och det blir alltid ett sådant antiklimax; jag läser texten, blir peppad och glad att någon uppmärksammat detta - bara för att falla ner i mörker igen när jag ser kommentarerna och inser att de flesta inte fattat någonting.

Samma sak händer förstås i diskussioner direkt mellan människor men då har jag åtminstone chansen att försöka nå fram till dem igen, och igen och igen....

Och om inte det funkar; slita mitt hår och skaka dem ordentligt. ;)

Crazy funny....or just weird?

Var det ingen som gillade True Blood annonserna? Jag är chockad! Hehe... Är alltid de inlägg jag själv verkligen gillar som inte får några kommentarer - kanske jag är osynkad med min målgrupp? Något att undersöka.

Anyway.

Jag vet inte om det är av en slump - och min gissning är att det snarare är en ny trend - men de tre senaste filmtrailers jag sett har varit...tja...lite ovanliga. Min önskan att se ett mönster kan förvisso ha påverkats av att jag såg alla inom 2 dagar. =)

Utan att avslöja för mycket ska jag låta klippen tala för sig själva - Look before you read. Tog de korta trailerna så jag behöver bara 3 min av din totala tid -- you can do it. ;-)

Håll sinnet öppet och förbered dig;

Trailer 1: Scott Pilgrim vs. The World
USA-premiär: 13/8

Basic plot: Scott Pilgrims liv rullar på fint ända tills han faller pladask för Ramona. Han hittar drömtjejen helt enkelt! Det finns bara ett liiitet, litet problem. Innan de kan leva lyckliga måste han besegra hennes "Seven evil ex-boyfriends". Superenkelt. Eller inte.
(Filmatisering baserad på serietidning av Bryan Lee O'Malley)
---

Trailer 2: Hot Tub Time Machine
USA-premiär: 26/3

Basic plot: 3 män och en pojke (baby? hehe) åker på skidsemester och efter en natt med hårt festande i hotellets "Hot Tub" vaknar de upp -- 1986! Männen har alla tröttnat på sitt vuxna liv av olika anledningar och får de chansen att ändra på sin framtid, medan pojken får kämpa för sin fortsatta existens. =)
---

Trailer 3: Kick-Ass
Sverigepremiär: 9/4 (nästa helg)

Basic plot: Filmen handlar om Dave som bestämmer sig för att bli en superhjälte - utan att ha blivit biten av en radioaktiv spindel eller något annat coolt. Han upptäcker snart att det finns fler självutnämnda hjältar och dras snabbt med i en större kamp än han tänkt sig.
(Filmatisering baserad på serietidningen av Mark Millar och John Romita, Jr.)
---

Det intressanta är inte bara att de här filmerna dyker upp - utan att de dessutom får riktigt bra respons! Jag hoppas nu på en ny våg av väl genomarbetade komedier, ungefär som för 3 år sedan när Seth Rogen et al slog ordentligt. Kick-Ass har just nu 8,8/10 i betyg på IMDB vilket är skyhögt för en komedi och Hot tub Time Machine har långt ifrån blygsamma 7,5/10.

Vissa menar att The Hangover's oväntade succe på biodukarna förra året kan vara en förklaring, men det känns lite för simpelt. Nä, jag tror polletten till sist har trillat ner och Hollywood har insett att män i trikåer snarare är en bra grund för komik, än coola actionhjältar. ;-)

GLAD PÅSK!

And how does Joe feel about this?

Idag är det exakt 11 veckor kvar tills säsong 3 av True Blood börjar sändas (jag är inte ett totalt freak - jag var faktiskt tvungen att räkna efter ;-) ).

Jag ser hur som helst fram emot det och när det nu i dagarna kom en första teaser-annons från HBO blev jag påmind om varför jag gillar serien så mycket;
Inte så att True Blood är världens mest superba tv-serie, men den innehåller en näst intill perfekt mix av humor, spänning och suspekta fenomen. Och om det är någonting åtminstone jag älskar så är det suspekt humor. Hehe.

True Blood har marknadsförts på det här intressanta sättet redan från början; innan säsong 1 gjordes reklam för själva drycken 'Tru Blood' och förra året, inför säsong 2, kom en uppsjö fejkade annonser för olika produkter, nu riktade till vampyrer. Helt genialt.

Eftersom jag gissar att de flesta av er kan ha missat detta tänker jag dra fram några av de roliga annonserna från förra året, och sen kan man väl hålla tummarna att de är minst lika kreativa i år. =)

Den här intressanta annonsen gick att finna på Nya Zeeland, hehe;


Haha, underbart eller hur?
Lite Youtube klipp dök förstås också upp - är ju nya sättet att göra reklam trots allt. Just den här gillar jag allra mest:



Så vad tycker ni, genialiskt eller idiotiskt? ;-)

Miljötänkande är inte svart-vitt.

Den fullkomligt meningslösa manifestationen Earth Hour är tillbaka igen ikväll, och precis som tidigare år blir jag lite irriterad.

Jag är av den åsikten att idiotiska manifestationer ofta kan göra mer skada än om man låtit bli.

Ta Earth hour tex. Vad är egentligen syftet? Jo, att få världens ledare att ta klimatfrågan på allvar - att få oss att ta klimatfrågan på allvar. Okej, så du släcker en timme, sparar liite, lite el som i Sverige oftast är miljövänlig. Vad gör du sen - jo tänder! Och imorgon kväll...? Ja då har du lyset tänt igen när det är mörkt. Förutom att en nedsläckning på en timme följt av en kollektiv elökning vid tändningen inte är särskilt bra för elsystemet så blir i stor utsträckning Earth hour snarare elbortkastning än elbesparning. Jag kan inte heller se att några positiva långsiktiga effekter fås av det hela.

Är det mörkt behöver vi ljus.
Detta har varit fundamentalt för människan rätt länge eftersom vi har ett rätt värdelöst mörkerseende. =)

En person som manifesterar i kväll kanske snarare känner sig lite duktig för att stått upp för miljön, och därmed inte lika starkt har behovet att göra ordentliga förändringar. När det snarare är den nya telefonen och ytterligare en dator mm som är det som egentligen bör väljas bort.

Jag blir så less på synen hos massan att miljöfrågor är svart-vita;

- oj, nu är plastpåsen ond, bäst att skippa.

Kan bara köpa nedbrytbara plastpåsar på ICA, trots att alla sopor förbränns här. Dessa går inte heller att återvinna tillsammans med mjukplast. SMART...

- oj, bästa att köpa en ny mycket miljövänligare bil och skrota min fungerande
- nu tar jag ner mina nyinköpta glödlampor och sätter in lågenergilampor

Bra idé, resursslöseri har ju ingen miljöpåverkan alls...

Det finns andra exempel också, som att hemmaeldning med ved släpper ut massor av giftiga organiska ämnen (dioxiner tex) på din egen och grannens gård, som ett riktigt värmeverk hade renat bort. Effektiviteten blir också ordentligt mycket lägre.

Man måste titta till hela systemet för att kunna avgöra om något har en miljönytta - produktion, transport, odling, effektivitet mm, så att ta bort något temporärt - belysning - som vi ändå behöver, blir helt meningslöst. Tror ni en övergång till enbart stearinljus, lampolja mm är miljövänligare?

Detta är också energi...

Nu när jag klagar så mycket bör jag förstås komma med en bra manifestationsidé istället. =)
Vad tror ni om en "lämna bilen hemma"-dag? Det har en direkt faktisk miljöförbättring i sig OCH kan medföra långsiktiga effekter; många som inser att det går ju lika bra att gå och cykla till jobbet och som sen fortsätter med det.

Så...kommer du släcka ikväll? ;-)

2010-talets häxor; våldtäktsoffer.

Jag kommer från Örnsköldsvik, Övik som det gärna kallas.

Detta var en av anledningarna till att jag igår eftermiddag började sätta mig in i historien om hur en hel bygd - Bjästa strax utanför Övik - ställt sig bakom en 15-årig, dubbelt våldtäktsdömd pojke i sådan grad att mobbing, trakasserier och rena hot tillåts regna över offren.

Fallet togs upp igår både på Aftonbladet där jag först snubblade över det och sedan på SVTs Uppdrag Granskning, då med fokus på den första flickan, "Linnea", och det hon utsatts för. Såg ni det inte rekommenderar jag att ni kollar in SVT play snarast. Ni kommer chockeras.

Från uppdrag granskning: 14-åriga Linnea våldtogs på en skoltoalett. Men när hon anmälde övergreppet förlorade hon sina kompisar och vuxenvärlden vände henne ryggen. På nätet och i det lilla samhället smutskastas Linnea samtidigt som pojken hyllas. Och hetskampanjen pågår än idag - trots att pojken dömts för ännu en våldtäkt.

Jag läste bloggar och forum, fick veta att en stödgrupp med över 4000 medlemmar skapats av pojkens mamma på facebook, såg de vidriga kommentarerna om att hon borde våldtas på riktigt. Denna fina kille skulle inte göra något sånt, och snygg och populär var han ju också. Folk skriver att flickan är en hora, troligen desperat efter pengar, bör dödas, torteras och spetsas på påle. Brännas på bål. Intressant ordval i denna häxjakt.

Sverige rasar idag efter reportaget.
Jag tänker inte sammanfatta all absurditet här, det finns så bra gjort på andra ställen; bloggen I Cattas lilla värld har följt detta länge, Lisa Magnussons krönika, Uppdrag granskning själva, Kulturbloggen och förstås kvällstidningarna (AB, Expressen).

En av de skrämmande delarna i detta är att så många vuxna; antingen deltagit hejvilt i trakasserierna eller förhållit sig sk "neutralt" utan att visa på något sätt att detta är fel och ta tag i saken. Passivt stöttat och därmed också möjliggjort detta monstrum av förtryck. Det är de vuxna som legitimerat smutskastningen!

De flesta som kommenterat på nätet känner inte ens de inblandade, men spyr ändå ut sin andrahandsinformation som fakta - ivrigt uppeggade av lynchmobben. Som tex en person som menar att då flickan inte reagerade karakteristiskt för ett våldtäktsoffer kan hon inte vara våldtagen på riktigt. Huh?

Det är en myt att många tjejer falskanmäler killar för våldtäkt för att hämnas. Skulle du genomgå hela anmälan- och rättegångsprocessen, filmas och intervjuas av främlingar utan orsak?

Dock spelar fakta i fallet en mycket liten roll här;

- ingen bryr sig om den överhuvudtaget utan ryktena tas som obestridliga sanningar,

- verklig fakta i fallet inte har något med fenomenet att göra. Även om vi antar att det som påståtts är sant - även om hon hade ljugit om våldtäkten, så motiverar det inte på något plan de här trakasserierna!

Det riktigt obehagliga är att mekanismerna bakom det hela har en så logisk följd. Man kan tydligt se hur den här snöbollen vuxit till en lavin och människans inneboende mob-mentalitet tagit över. De passiva vågar inte ta ställning emot, och de aktiva stannar aldrig upp och tänker efter utan rycks med i hetsen.

Hela grejen fick mig att må fysiskt illa. Så till den grad att när min otroligt snälla och mysiga sambo ville hålla om mig efteråt så drog jag mig undan.

Jag insåg sen mitt i te-kokandet efteråt en sak som fick kalla kårar att gå efter ryggraden - varför det hela kändes obehagligt bekant...Jag har själv utsatts för det här beteendet! Dock självklart inte i den här magnituden. Min högstadietid var ett helvete på många sätt (ett eget inlägg i sig) och det otroligt konstiga är -- jag sa aldrig något till någon vuxen, jag härdade ut, för på högstadiet lever man lite i tron att det ska va så här hårt.

"Linnea" berättade, och hennes värld blev mörkare än någonsin.

Bjästa får nu stå i skampålen och ta emot Sveriges ilska, ett obehag som kanske några av de boende förtjänar, men i huvudsak får de nu ensamma representera något som tyvärr händer överallt, i olika nivåer, gång på gång.

Hur kunde Bjästa hylla våldtäktsmannen och smäda offret?

- Hur kunde tyskarna följa Hitler och fyllas av judehat?

Två helt olika saker, samma princip.

Arga lappen, here I come!

Har precis skrivit en mycket bestämd och tydlig lapp och lämnat i tvättstugan. I VERSALER. Grrrr.

I normala fall är jag inte särskilt förtjust i fenomenet arga lappar, men ikväll behövde jag verkligen sätta ner foten och jag orkar inte sitta en halvtimme i tvättstugan och vänta in boven - alltså lapp. Och nä...det är inte ludd kvar i torktumlaren. =)

För typ 5:e gången nu så har en annan hyresgäst (gissningsvis samma hela tiden) hoppat in och tvättat mitt i vår tvättid. Skulle ner och hänga två maskiner och blir lite fundersam då en maskin fortfarande är igång. Då har alltså någon plockat ut vår rena tvätt och startat en egen maskin. Visst, i hyreslägenhet får man räkna med lite, men det känns så jäkla respektlöst!

Vi har tokmycket att tvätta och måste nu vänta in deras jävla maskin, dessutom - leva med vetskapen om att någon okänd person haft sina händer på mina rena underkläder! Red alert; invaderad personlig sfär.


phew!... skönt att få ranta lite.
Men visst håller ni med om att det bryter mot alla regler i 'vett och etikett: the tvättstuge-edition'? =)

--------------------------------------------------
20:13: The plot thickens.

Nästa vända ner visar att min lapp inte mottagits särskilt väl. Den invaderande tvätten är borta, men min lapp ser ut som att den har passerat genom matsystemet en vända; en knölig, blöt, halvt utsmetad klump. Känns nästan obehagligt.

Så arg var faktiskt inte min lapp, fast från och med nu kanske vi måste akta oss för brevbomber ...

Good Morning, Sweden!

Jag har nu varit på jobbet i ungefär 1h och det är fortfarande helt dött här (som jag tidigare påpekat verkar universitetet vakna först vid 9).

Varför kan man kanske undra, var jag då på plats 06.30 idag? Tja, då hade jag redan varit uppe i 4h. =)

Såg förstås på Oskarsgalan.

Den var i sig långt ifrån den bästa jag sett, och det fann få riktiga överraskningar. Ska man hitta någon så var det kanske att Avatar fick så få statyetter (3 st; specialeffekter (duh!), cinematografi och art direction).

Ben Stiller passar bra som Na'vi...eller? =)

Den stora vinnaren var istället 'The Hurt Locker', en film som jag i princip hörde talas om i samband med nominerandet om som jag nu gärna vill se. Kathryn Bigelow, regissören för The Hurt Locker, är nu första kvinna att vinna bästa regi, och på något plan tror jag hon tyckte det var kul att slå ex-maken James Cameron i den kategorin. ;-)

Precious.

Mo'nique från filmen Precious, vann bästa kvinnliga biroll - något som var mycket väntat redan innan. Hon inledde sitt tacktal med;

-First, I would like to thank the Academy for showing that it can be about the performance and not the politics.

vilket jag tyckte var lite ironiskt då det kändes som att det i huvudsak var andra orsaker än bara själva skådespelandet som låg bakom Precious' framgångar. Som politik. Och Oprah.

En annan skojig sak var att den utvandrade svensken Paul Ottosson vann två Oscar för sitt jobb med ljudet i Hurt Locker:

-Twenty-three years ago, I... sold everything I had to come and be part of what you guys do over here. It's such a great honor.

Go Sweden! Vi missade hans namn först och under hela tacktalet sa jag till E att "det låter nästan svengelskt det där". Är det inte lustigt att man kan höra sånt?

Nu ska jag jobba lite också! Så, god morgon. =)

We're not living in America - but - we're sorry?

Under dagens morgonsurfande lyckades jag på Aftonbladets hemsida fastna i en loop om självkänsla och varför unga tjejer mår så dåligt. De hade en diskussionspanel med 4 gymnasietjejer, krönikor och artiklar.

Mona Westman, BRIS;
– Många har en bild av att ”alla andra är så lyckade”. Vi måste bli bättre på att visa nyanser av livet, att det är okej att inte alltid vara på topp.

Rebecka Ståhl;
– Det är så mycket dubbelmoral, med peppande på en sida och gå ner i vikt på nästa.

Det ett rätt fascinerande ämne i sig tycker jag, eftersom det inte är så enkelt som att problemet löses med 'bra förebilder', 'riktiga modeller som inte är utsvultna och retuscherade' osv utan snarare är en följd av vår gemensamma samhällsetik. Unga människor - trots att man kanske tror att man revolterar - följer vuxna människor. Och vi, sk vuxna, har riktigt fuckat upp det.

På ytan är jag kanske inte en bra representant för motståndet mot amerikaniseringen då jag vid det här laget nästan tänker på engelska, men jag vill INTE ha deras värderingar. Men det är just det som hållit på att hända i Sverige under en väldigt lång tid nu. Allt ska handla om yta, fasad, du måste vara lyckad för att vara lycklig, medioker = dödsdömnd. Yuck!

Vad hände med härliga nationalsymbolen - lagom?

Och det här klashar ju riktigt fint med jantelagen som fortfarande sitter fastpräntad i oss alla och tillsammans skapar en olöslig ekvation:

Du måste lyckas för att vara lycklig, men du ska minsann inte tro att du lyckats.
Eh...okej? Piece of cake.

På sista artikeln jag läste upptäckte jag slutligen att Aftonbladet har hjälpt till så gott de kan med att leda oss på rätt väg.


Tack Aftonbladet för att ni undviker hela den där dubbelmoralproblematiken. =)
Högsta strävan för unga svenska tjejer bör då vara blondering, plastikoperationer, infångning av rik amerikan och sen...sen är du lyckad!
Och lycklig?

Pants on the ground!

Vi började titta på American Idol lite sent den här gången och har sett tre av auditionstäderna hitintills. I Atlanta dök den här härliga gamla generalen upp, en gubbe som jag misstänker inte riktigt gillar det nedhasade byxmodet som är så populärt till och från.

Jag vet inte riktig om det var av trötthet, hans performance eller juryns reaktioner - men av någon anledning tyckte jag det här var askul! Hehe, extremt lättroad eller?

Så se och njut!:


Riktigt populär har den blivit också (åtskilliga miljoner visningar) med diverse finfina remixversioner all around. Vid sökning med google räcker det att skriva 'pants' för att bli erbjuden 'pants on the ground' och på youtube räcker det med 'p'. ;-)

Och nä, jag tar inte på mig någon skuld över att du nu kommer gå runt med;

"Pants on the ground
pants on the ground
looking like a foo' with
your pants on the ground"

på hjärnan i några dagar! =) hihihi....*cue evil laugh*

Who the fuck is Alice?

Alice i Underlandet har premiär på onsdag nästa vecka, och jag sitter just nu och klurar på om vi ska köpa biljetter till den vanliga, eller till 3D-visningen. Dagens i-landsproblem.

Jag tyckte ju Avatar var bättre i 2D, men det kan ju till viss del ha berott på att jag såg den versionen först. Haha, helt klart en ogrundad teori.
Men 3D-trailern till Alice var ju så klockren och på ett sätt känns det som att välja 2D när det finns 3D är som att lyssna på en riktigt bra låt på halva volymen. Lite mesigt.

SES ska den iaf, förhoppningsvis nästa helg. (om någon vill hänga på är det nu man ska hojta till!)

Som jag tidigare nämnt, har jag ingen direkt stenkoll på Alice historia, till stor del för att jag inte varit intresserad. Det har mest känts som en barnslig berättelse där diverse suspekta saker händer, lite utan ett övergripande koncept. Liksom, "välkommen till underlandet, här är det underligt", vilket inte riktigt räcker för mig. En åsikt som jag enligt IMDB tydligen delar med regissören Tim Burton;

Ang den nya versionen; This is an attempt to give this a framework, an emotional grounding, which he [Tim Burton] felt he never really had seen in any version before. Tim said that was the challenge for him - to make Alice feel like a story as opposed to a series of events.

Jag hoppas verkligen han har lyckats, för jag har så höga förhoppningar att det i värsta fall kan gå rakt år helvete. Jag tror den kommer vara kul, vacker, spännande och storslagen!

Vad tror du? =)

I'm so so sorry for this...

Varför är det så att vissa dagar mår man bara skit?

Idag har jag en sådan dag när allt bara känns tomt på något sätt - jag känns tom. Inga organ som arbetar och håller mig vid liv utan bara vakuum som på något sätt håller mig upprätt. Och det finns ingen tydlig anledning, ingen logisk förklaring bakom det hela.

Min hjärna är blank. Jag har försökt skriva hela dagen, men det är som att jag inte känner någonting - inte reagerar på någonting. Som om det inte finns någonting som jag vill göra överhuvudtaget. Inte av tristess, utan för att ingenting betyder någonting. Sådana här dagar är det svårt att komma ihåg vad man gillar.

Det kan ha varit anledningen till att jag och E spenderade 30 min igår på Hemmakväll utan att lyckas hyra någon film. Vi försökte verkligen, men av någon anledning kunde vi bara hitta 2 av 3 filmer. Så fort vi valde en ny, plockades en annan bort och slutligen gav vi bara upp och gick hem och såg Harry Potter. Igen.

Det handlar om symbios. Att hyra EN film handlar bara om;

"vad vill jag se just nu?"

medan hyrandet av TRE filmer handlar om en kombinerad effekt;

"efter vi har sett den här seriösa filmen behöver vi något lättsamt" eller:
"den här filmen är kort så den kan vi inte ha som huvudnummer"

Vi hittade aldrig symbiosen.
Och lugna ner er, jag vet att vi hade kunnat hyra bara en film - symbolik people!

Det är kanske det som är problemet med mig idag?
Inte en sak, eller ens flera saker, utan att mitt liv på något sätt saknar symbios idag. Kanske till och med ner på kemisk nivå? Overdosed?

Eller så helt tvärtom; det råder total synergi av olika negativa effekter som tillsammans skapar detta vakuum, fastän de var och en är obetydliga? Vem vet?

Vad jag däremot vet är att jag är ledsen för att du har lagt dyrbara sekunder av ditt liv på att plågas med mig och min värdelösa dag, och för det; förlåt.

Oj kolla - jag kände något!
Thank you.

The Festival of Melons

Kan tyckas lite efter att blogga om Melodifestivalen nästan en vecka efter sändning, men jag bloggar inte om festivalen, nä det här inlägget handlar om Dolph! Oh no...

När jag såg Dolph Lundgrens extremt seriösa uppträdande i lördags fick jag en stark aning att det här klippet snart kommer hängas ut - out of context - på andra sidan atlanten. Mitt filmbloggsläsande har tydligt visat att Dolphan är väldigt uppskattad over there och i andan av den nya nationalismen kunde jag bara inte låta bli att - med en enkel liten googlesökning kolla - om och hur snabbt amerikanarna fått nys om melodifestivalen. =) Punga upp med reklampengar nu Google...

Vad tror ni?
Japp, that's right!

Hehe, ironin är inte förlorad här...

Nedan följer ett litet axplock kring reaktionerna från både nyhetssaiter och bloggar;

"Ready for a real wtf (red. anm: what the fuck) moment? Of course you are. Here is Dolph Lundgren doing his version of A Little Less Conversation…"

Kanadensisk sida under "Best of the web";
"Remember former action hero Dolph Lundgren? Like William Shatner and David Hasselhoff before him, Dolphy boy thinks he can do the music thing as well as anything else in life. This is one of the best videos I have seen this year – you’ll never hear Elvis done like this again."

Vancouver Sun, under "Best of Youtube";
"I have no idea what this is for, but I now know that Dolph Lundgren is now Sweden's version of David Hasselhoff. Watch in amazement as the action movie hero sings an Elvis song very, very badly, plays the drums, and performs Karate. Awesome."

Blogg som även översatte melodifestivalen med (ah, yes, the festival of melons);
"He has a 3rd degree black belt in Kyokushin karate and a Masters in chemical engineering. He could break all those blocks with the powers of science and awesome, then make sweet love to the glacier that birthed them."

Entertainment Weekly - Popwatch;
"Here is an odd song/dance/feats of strength obstacle course, performed by Dolph Lundgren on the Swedish show Melodifestivalen. Well, Dolph, after witnessing the wonder that occurred at 3:00, we have no choice but to grant your wish. Dolph, you are now a platinum member of EW.com’s exclusive PopWatch On Ice…society clique…thing."

Hehe, nu tyckte väl inte jag att det var så himla superfantastiskt det där (eller missförstod helt som tex Bert), eller tycker som tidningar, tv-kanaler och andra tokar att Dolph är det bästa som hänt svensk tv - men jag tycker alltid det är kul att se hur andra länder ser på Sverige! Därför måste jag bara lägga in det här sista också; Hihi...

Från bloggen - Filmdrunk:
New pickup line: “Do you know how hard Dolph Lundgren can hit?” “How hard?” “Hard enough to break the ice.”

Citat i texten: The flamboyant singing and dancing fest was a clear winner in last week’s television audience ratings, beating 'Antikrundan' — the Swedish version of the Antiques Roadshow — into second place on 2.1 million. [via TheLocal.se]

Time out, the highest-rated show on Swedish television was Antiques F*cking Roadshow? Jesus, Sweden. You may have hot blondes, universal healthcare, unmatched literacy, life expectancy, and quality of life, but…at what cost?

At what cost indeed...=)

Just pack up and head to Hollywood.

Hehe...True Blood säsong 3 spelas ju in för fullt just nu i USA, vilket gör att diverse nya rollbesättningar kommer fram och sk casting calls går ut agenter. Kan vara ganska underhållande...=)

Jag snubblade just över den här:

Casting call for True Blood 3.05:

BUXOM SWEDISH SERVANT GIRL

Female, 20’s, Attractive. This servant girl is seen in a flash back to 900 AD with Eric (Alexander Skarsgård). Eric kisses her passionately and fondles her breasts. ROLE HAS NO LINES AND WILL REQUIRE PARTIAL TOPLESS NUDITY

Visst vill man gärna söka den rollen, eller? =)

Run and hide from the big bad...cloud?

Jag följer inte tv-serien Lost - jag har faktiskt aldrig sett ett enda avsnitt. Så min kunnighet kring ämnet är relativt obefintlig, oavsett vad jag kan försöka inbilla mig...=)

För mig försvann också all önskan att eventuellt börja se serien någon gång när jag hörde att de flesta fans blev besvikna efter den första säsongen och att serien succesivt blir knepigare och knepigare. No shit, sherlock.

Detta är generellt sett ganska vanligt med tv-serier tycker jag. Det brukar sällan vara särskilt smart att försöka flytta gränserna för den fiktiva världen alltför långt. Är det en dramaserie med någorlunda verklighetsförankring funkar det inte riktigt att under säsong fem plötslig slänga in voodoo och tidsresande. Till exempel.

Så är kanske inte riktigt fallet med Lost, men det verkar som om någon verkligen fått idétorka. Nu är man tydligen inne på sjätte och avslutande säsongen och jag snubblade av misstag över en artikel som ja...dissikerar "The Smoke Monster". Japp, du läste rätt.

"The Smoke Monster is both the single greatest threat to the Island's inhabitants and the single greatest mystery on Lost."

The Smoke Monster aka 'Scary Beast'

The SMOKE MONSTER?! You got to be kidding me...!

Jag känner mig genast väldigt Lost-sugen, don't you? =)
Btw, tisdagsbloggen är nu officiellt dödad, whee.

Machine fucking head

Hmm...tredje tisdagsinlägget i rad -- jag kanske borde döpa om den här bloggen till 'tisdagsbloggen'? Är ju riktigt catchy samtidigt som folk vet vad de får; bloggande på tisdagar. =)

Nämen jag ska försöka bättra mig. I promise...I'll try. =)

I helgen var det huvudstaden för hela slanten inklusive två dagars shopping och jag vill verkligen inte summera inköpen från kontoutdraget. Och sen förstås huvudnumret; Machine Head live på arenan! Riktigt underbart även om tiden gick tokfort. Konstiga är att jag sen dess haft ett gitarr-riff från låten Halo på hjärnan, oftast är det ju en textrad som fastnar. Är inget stort fan av långa gitarrsolon generellt sett men det är något med det här som gör mig lycklig! (Check it out; Spotify, Youtube - börja på 6:08). I'm a freak...

Sen att sångaren - utöver att vara lika bra live som inspelad - är superhot skadar ju inte upplevelsen heller direkt... ni måste väl se det också även om ni inte tänder på långt hår och skägg som jag gör, eller?


Jag tyckte väl det...=) På tal om spotify föresten så har jag invites över om någon är intresserad.
En sista bild på Flynn också innan jag lägger ner. Natti!

40+ and still going strong....

I need a fix, now!

Jag har inte övergivit bloggen, det har bara vart lite mycket på sistone. Dels har varit riktigt krassligt nu i snart en vecka. *snörvel* Det påverkar helt klart min tankeverksamhet. And not in a good way.

Den andra anledningen är att min nya 'sidoprojekt' tar en jäkla massa tid, lite för mycket kanske. Jag satt på ett föredrag förra onsdagen och det enda min hjärna ville syssla med var att klura på händelseutveckling och kapitelkoncept (3 stycken nu...!).

I och med att jag vart sjuk har jag också läst ut min senaste besatthet, Vampire Academy av Richelle Mead, i förtid. Deprimerande.

Jag skulle vilja kunna dra ner läshastigheten efter behov, liksom nu är det så bra bok att då njuter vi ordentligt och kör på 50% av maxeffekt. Och så kan man speeda upp den sen när det behövs, typ för rapportläsning eller pluggande. Affärsidé någon?

Men jag är seriös faktiskt. Run and hide from the scary woman.
Varje gång jag läst ut en bra bok eller serie får jag en minidepression - det känns jobbigt på något vis att lämna karaktärerna och världen bakom mig. Inte ett Aerie-specifikt koncept heller tyvärr; många kände sig tex deprimerade efter att ha sett Avatar för att de inte kunde få leva med Na'vi på Pandora. True Story.

På tal om Avatar så har Aftonbladet återigen visat prov på sin fantastiska journalistik. Idag har de tex publicerat att Avatar har gått om Titanic på All-time-box office listan, medan resten av världen faktiskt väntar på att det ska ske (händer väl iofs imorgon, men ändå!).

från boxofficemojo 20:50 den 26/1 2010

Back on track.
Är det någon som har ett boktips över för jag behöver något nytt...nu! Please, be my drug-dealer?