Det här inlägget har varit på gång hela veckan men av någon anledning kom jag mig aldrig för. Är nog inte riktigt med på det här om att bloggen är upptinad misstänker jag.
Hursomhelst.
Förra helgen var jag med bästa vännen och bästa pojkvännen och såg
The Girl with the Dragon Tattoo på bio tillsist
(nope, det här är kommer inte bli ett recensionsinlägg).
På det stora hela var den nog till 70% re-make av svenska filmen och resterande del filmatisering av boken. Om detta är bra eller dåligt är svårt att säga men själv var jag...förvånad...av att så stor del av filmtekniken var identisk; samma kameravinklingar, samma scentolkning osv.
Dock ingen dålig film, och rolltolkningarna var jättebra. Craig var som misstänkt mkt bättre som Blomqvist och Mara gjorde en intressant Lisbeth. Även om jag gillade Rapace bättre så var Maras tolkning mer...udda/autistisk/creepy.
Anyway.
Det var inte detta jag skulle svamla om utan ett citat i filmen som har legat i huvudet på mig sen dess.
(Jag kommer nu utgå från att ni - som typ alla svenskar - har stött på storyn i någon form. Om inte, SPOILERS ahead.)
I filmen smyger Mikael runt i Martin Vangers hus efter han upptäckt kopplingen och sen när han hör Martin komma hem försöker han smita ut, men Martin hör honom i slänten och ropar efter honom.
Martin är trevlig och bjuder in Mikael på en drink och pratar normalt med honom. Mikael följer med tillbaka in TROTS att han vet att han borde springa åt andra hållet.
 |
| Skarsgård som Martin Vanger |
När sedan Martin har Mikael under pistolhot säger han då typ följande
(från minnet mitt) syftande på att Mikael följde med in;
"It always surprises me that the fear of being rude is stronger than the fear of pain."
Rädslan för att var oförskämd är starkare än rädslan för smärta. Är inte det både
helt vansinnigt och
helt korrekt på samma gång?
Jag insåg att jag ser detta överallt. Kanske inte direkt i dess originalform
- rädsla för smärta får symbolisera självbevarelsedrift - men annars finns detta i extremt många interaktioner mellan människor.
Varje gång du inte säger vad du tycker.
Varje gång du börjar prata med den där bekanta på stan när du egentligen hade velat gå vidare.
Varje gång du svarar
'nä jag har tyvärr inget jobb just nu' i falsk positivism och måste mottaga oönskade sympatier.
Varje gång du säger
'nä du stör inte' när personen eg gör det eller,
'nä jag har tid' när du inte har det.
Jag visste att jag
inte gillade småprat och bekant artighet, men nu när jag såg fenomenet taget till sin spets
- jag är på väg att bli mördad för att jag inte vill vara oartig - känner jag att den här idiotin måste avvecklas!
Så
jag tänker sluta vara artig och jag tycker ni ska göra det med.
Missförstå inte, det innebär inte att jag föreslår att man ska vara
oartig, utan att man ska sluta överkompensera
rädslan för att vara oartig med att vara så 'överartig' att man ignorerar vad man själv vill och önskar.
Håller ni med?
