Oh shit, not you again

Jag gillar inte nyårsafton. Detta kan tyckas mystiskt och obegripligt för de flesta men för mig är nyår oftast en plåga.

Nu är det decennieskifte igen och det är exakt 10 år sedan jag för första gången var medveten om att decennier tar slut och nya börjar (1989 hade jag annat på hjärnan...typ hur stor snögrotta vi kunde bygga eller att lovet snart var slut).

10 år har gått...damn, that makes me feel old! =)
(inte därför jag ogillar nyår dock...)
Kommer ni ihåg 1999? Vilken otrolig hype det var kring det nyåret? Ooooh, millenieskifte! Det var plötsligt superviktigt att vara på en riktigt bra fest, ha riktigt snygga kläder, äta fantastiskt god mat och helt enkelt ha jätte jättekul. Jättekul! Det gick förstås åt helvete...

Och sen dess är nyår alltid så för mig; en plikt, en skyldighet till att va på en bra fest, se så snygg ut som möjligt, uppskatta maten som den godaste någonsin och ha jävligt kul. Det funkar förstås aldrig. Tolvslaget blir ofta ett slags antiklimax och efter det vill jag helst lägga ner och gå hem. Men det går ju inte, för det är ju nyår! Gaahhh.

Den här delen gillar jag faktiskt...=)

Varför måste vi förstora signifikansen av ett nytt år så fruktansvärt? Eller näe, varför blir själva nyårsfirandet så överdrivet, uppstyltat och emellanåt pretentiöst? Det ska alltid vara 'The Party of all parties'. Och det är inte bara vi svenskar, med vår starka panik kring ensamhet, som sysslar med det här utan det tycks vara universellt.

Men vet ni vad?
I år av någon anledning känns det rätt så bra med nyår. =) Hope has returned?

Kanske mina 10 år av nyårsplågor är slut och jag kan äntligen få bli normal? Haha, okej, inte så troligt... Kanske jag tillsist slutar känna mig 'skyldig' för att jag inte har roligt och kan ta nyårsfirandet som det kommer? Hmm...?

Eller, kanske det är så att jag ikväll faktiskt ska till The Party of all parties?
Om inte annat så är jag säker på att maten kommer vara fantastiskt god och att jag kommer se snyggare ut än vanligt... Så kanske!
2 out of 3.

Så, gott nytt år! =)

Från 'Pandora' till norrländska inlandet

Bloggfrekvensen har gått ner i botten här, men det klart, det är trots allt slutet av december och man har lite annat att tänka på. Och stressa runt...

Men ett filmfreak sover aldrig!

Åtminstone aldrig när mycket efterlängtade storfilmer har premiär. Jag och min ömma moder var och såg Avatar igår och det var en helt otrolig upplevelse! Helt fantastiskt. Filmen var så vacker att det tog andan ur en och ganska snabbt slutade hjärnan vara medveten om att Pandora och dess invånare var dataanimerade och inte verklighet. Var nog förstå gången också som jag sett en film och kännt med hela mitt hjärta; "döda dem, döda alla människor! Akta, han kommer undan...YES! en människa mindre" =).

Jag är långt ifrån den enda som är jävligt nöjd. Avatar har chockerande höga 8,9/10 i betyg på IMDB och prisas av både kritker och publik. Filmen drog in 1,7 miljarder kronor första helgen vilket är rekord för en film som inte är uppföljare eller baserad på en känd förlaga. Skaparen, James Cameron, har tydligen en trilogi planerad - jippiejej! - och jag har svårt att tro att det inte kommer bli av.

Vackra Pandora...

Från det ena till det andra.

Jag är i stugan sedan i fredags och kommer stanna här över jul och ända tills på söndag - är så otroligt underbart härligt här! Harmoniskt. Vackert. Utan datanaimering....=)

Tyvärr går ju inte den här sortens skönhet att rättvist fångas på bild. Riktigt hur högt upp på bergsidan vi är och hur djup älvdalen är syns aldrig ordentligt. Det går inte, men jag försöker förstås ändå;

Utsikten i morse till frukost, solen hade inte riktigt gått upp över berget.

En halvtimme senare har solen kommit upp. Nu på vintern går den aldrig högre än berget till höger i bild, så man får passa på att njuta när man kan.

Idag blir det annars julstök för hela slanten. Jag ska göra lite julgodis med huvudingrediens nougat tror jag och lyssna på underbart dålig julmusik. Nougat's the shit...=)

Ha en trevlig jul allihop!

Aerie signing out...

Freaky Friday all week!

Jäklar vilken konstig vecka jag har haft!

I måndags skulle vi ha uppstartsmöte på ett projekt som - tro det eller ej - ska vara klart i morgon, fredag. Inte så liiite stressigt...! Vi hade inte satt någon mötestid men jag tänkte att det skulle vara någon gång på förmiddagen.

Samtidigt (på andra sidan stan, hehe) så har jag och min nya telefons alarmsystem inte direkt blivit vänner. Hela veckan har jag av misstag stäng av alarmet istället för att snooza, trots att jag läst instruktionsboken, och förstås försovit mig rejält.

The Project, som ska vara klart imorrn har tagit i princip all min tid och jag är riktigt, riktigt slutkörd. Trots detta trotsade jag ändå igår utmattningen och pratade lite i telefon - jag var så fnittrig av trötthet att jag misstänker att jag lät salongsberusad! Antagligen underhållande för andra änden...=)

Men måndag var vi på ja.
07.20 ringde mobilen i alla fall och väcker mig (inte alarmet dock..) och sedan följer nedanstående suspekta konversation med min handledare;

Han: "Hej, mitt alarm funkade inte så jag är lite sen men jag kommer så fort jag kan."

Jag: "Va? Ska vi ha möte NU?" Men kl är ju inte ens 8! (universitet vaknar inte innan 09.00...)

"Jag ber så mycket om ursäkt, vet inte vad det var för fel på alarmet" Tell me about it.
"Är NN där?" Huh? Varför skulle han vara hos mig? skumt..

"Här? Men jag är fortfarande hemma...?" Fattar han trögt eller?

Tystnad
"Visst fick du mailet? Vi ska ha mötet i *pip* (stad 1,5h bort) och skulle åka kl 07.00 från ICA."

"Oooookej.......!" Panik, panik, panik...seriöst buisnessmöte med kalufsen bakochfram, inget te och säkert kläderna fulla med katthår. Perfekt.

"Oj! Tja jag borde kanske ha skickat ett sms" You think! "Jag är där på en kvart, funkar det? Bäst jag ringer NN också. Jag väckte dig inte va?"

"Näe, jag har varit uppe ett tag, det är lugnt." Varför säger man alltid det? Är det pinsamt att ha sovit, eller är det för att bespara den andres skuldkänslor? Jag har ingen aning.
"Okej, synes om 15 min" *Seriöst SuperSpeed Mode*

Phew...!
Ni förstår förstås att med en sådan strålande start på veckan är det inte konstigt att det jag levt i stressat kaos.=) Better luck next time...

The girl who kicked the hornet's nest...

...also known as 'Luftslottet som sprängdes' såg i lördags och jag var faktiskt ordentligt nöjd! =)

Första halvan av filmen sköttes exemplariskt och var riktigt, riktigt bra - både betraktat som film och filmatisering. Lisbeths läkare tex, Anders Jonasson (spelad av Aksel Morisse) var nästan exakt så som jag hade föreställt mig honom i boken.

Andra halvan var inte dålig på något sätt, men liksom i boken finns en slags transportperiod då alla karaktärer inväntar upplösningen. När upplösningen väl kommer är den tillfredsställande men kanske inte fullt så maffig som jag hade hoppats på. Avslutar ju faktiskt hela serien....


Filmen är långt ifrån boktrogen så är man riktigt petig på det kanske det blir störande. Erika Berger byter aldrig jobb tex och Mikael Blomqvist har ett klart mer egoistiskt drag än i boken. Inte så konstigt då han knappt har några personliga drag där alls.
Genomgående 'vet' karaktärerna också mycket mindre än i boken, men det behövs säkert för att hålla spänningen vid liv.

Tycker att det på samma sätt som i föregångaren, Flickan som lekte med elden (på DVD idag!) verkar vara poliskaraktärerna som fått stryka med i den hårda klippningen till bioversionen.

Mycket sevärd!
Ska bli riktigt intressant att se fullversionerna på tv...när det nu blir.=)