We're not living in America - but - we're sorry?

Under dagens morgonsurfande lyckades jag på Aftonbladets hemsida fastna i en loop om självkänsla och varför unga tjejer mår så dåligt. De hade en diskussionspanel med 4 gymnasietjejer, krönikor och artiklar.

Mona Westman, BRIS;
– Många har en bild av att ”alla andra är så lyckade”. Vi måste bli bättre på att visa nyanser av livet, att det är okej att inte alltid vara på topp.

Rebecka Ståhl;
– Det är så mycket dubbelmoral, med peppande på en sida och gå ner i vikt på nästa.

Det ett rätt fascinerande ämne i sig tycker jag, eftersom det inte är så enkelt som att problemet löses med 'bra förebilder', 'riktiga modeller som inte är utsvultna och retuscherade' osv utan snarare är en följd av vår gemensamma samhällsetik. Unga människor - trots att man kanske tror att man revolterar - följer vuxna människor. Och vi, sk vuxna, har riktigt fuckat upp det.

På ytan är jag kanske inte en bra representant för motståndet mot amerikaniseringen då jag vid det här laget nästan tänker på engelska, men jag vill INTE ha deras värderingar. Men det är just det som hållit på att hända i Sverige under en väldigt lång tid nu. Allt ska handla om yta, fasad, du måste vara lyckad för att vara lycklig, medioker = dödsdömnd. Yuck!

Vad hände med härliga nationalsymbolen - lagom?

Och det här klashar ju riktigt fint med jantelagen som fortfarande sitter fastpräntad i oss alla och tillsammans skapar en olöslig ekvation:

Du måste lyckas för att vara lycklig, men du ska minsann inte tro att du lyckats.
Eh...okej? Piece of cake.

På sista artikeln jag läste upptäckte jag slutligen att Aftonbladet har hjälpt till så gott de kan med att leda oss på rätt väg.


Tack Aftonbladet för att ni undviker hela den där dubbelmoralproblematiken. =)
Högsta strävan för unga svenska tjejer bör då vara blondering, plastikoperationer, infångning av rik amerikan och sen...sen är du lyckad!
Och lycklig?