Confessions of a dangerous mind - 2nd edition

Imorgon är det exakt en vecka kvar tills The Twilight Saga: New Moon har Sverige-(och världs-) premiär. En film som jag inte alls har några förhoppningar på. Haha, nice try.

Nämen, gissningsvis har den stora nedräkningen i sidpanelen på den här bloggen (och tidigare inlägg) tipsat de flesta här om detta faktum . Jag är tyvärr heller inte den enda som bryr mig eftersom böckerna av någon anledning är så sjukt addiktiva - twilighters are everywhere!

För att vara helt ärlig är jag faktiskt glad att jag 'drabbades' innan den totala masshysterin runt vampyrer infann sig för annars hade jag säkert flytt fältet. And seriously missed out...

MEN. När det gäller filmen så är det faktiskt en helt annan historia som ligger bakom mitt intresse än just böckernas innehåll. Say what?

I'm not like this - I promise!

Jag är - utan att ha en egentlig logisk förklaring - extremt förtjust i filmatiseringar av böcker.

Det spelar ingen roll om jag älskade/gillade boken eller plågades lite när jag läste den (som i fallet med da vinci koden eller låt den rätte komma in).

Blir det en film VILL, nä - MÅSTE - jag se den. Och hör jag att en bok ska filmatiseras, så ser jag till att läsa den så fort som möjligt (...och sen se filmen förstås). Det var t.o.m. på exakt det sättet sättet som jag och hittade och läste Twilight. Psycho huh?

När sen en filmatisering är så pass efterlängtad av andra människor att en hel subkultur skapas kring detta, well, then I'm like an addict with an easy fix available.

Jag kan bara inte låta bli att hänge mig åt det. Det går inte. Sorry.

Disclaimer: detta inlägg är ett försök till att förklara/ursäkta ett eventuellt kommande (temporärt!) onödigt (outhärdligt?) fokus kring Twilight- eller New Moon relaterat bloggmaterial. Aerie, här kallad Bloggaren, kan inte hållas ansvarig för sitt beteende i detta avseende och allt starkt förakt ombedes vänligen sparas tills efter det att premiären av New Moon har ägt rum.